Ron Sexsmith rör sig i en sliten och minst sagt osexig genre. "Ensam, allvarlig man med paisleyskjorta och svarta jeans som gillar Elvis Costello och aldrig tackar nej till en skivmässa". Precis som det är nödvändigt att regelbundet skjuta av älgstammen, borde man varje år kraftigt reducera antalet Costello-beundrare. Säkra jaktmarker: skivbörsar i tätort på fredageftermiddagar.Men precis som Elliott Smiths briljanta [I]XO[/I] - en annan skiva som ytligt sett kan tyckas vara unket kavajgrå - så tränger sig Ron Sexsmith igenom hopen av lyriska äldre män på skivbörsen och räcker i stället över sin skiva till den sötaste tjej som passerar utanför på gatan. Det här, säger han, är inte popmusik som handlar om annan popmusik. Det är här musik som handlar om mig själv.Det är först när någon gör det så här enkelt som man förstår hur mycket andra krånglar till det. Ron Sexsmith tecknar pop med blyertspenna. På [I]Whereabouts[/I], hans tredje album, lägger han på tunna akvareller i form av blås och stråkar, men det är fortfarande samma nästan fånigt enkla blyersstreck i grunden. Vare sig Ron Sexsmiths texter, melodier eller arrangemang erbjuder egentligen något nytt eller ens något oväntat. Men det är när allt detta sätts samman - när allt blir ett genom hans hjärtskärande röst - som man förstår att man hör något unikt.Skivbolag:
Artist:
