Weeping Willows - The Time Has Come

Patrik Forshage 00:14 26 Feb 2014

Visst finns det fog för att påstå att Weeping Willows har tagit flera steg tillbaka, ända till sitt allra ursprungligaste uttryck faktiskt. Men samtidigt är det ett påstående som är uppåt väggarna fel, för allt är förändrat. Weeping Willows, till att börja med, är inte längre längre en hoper passionerade rebeller som sjunger tårdrypande orkestrerade ballader för att ingen annan gör det. De har mognat in i uttrycket, och där det från början handlade om pastischer är det idag ett naturligt och självklart uttryck som reflekterar ålder, erfarenheter och engagemang. Kontexten de verkar inom, sedan, är väsensskild från hur det var i slutet av 90-talet, då den ironiska postpostpunken fortfarande hade oss i ett  järngrepp, då ballader var ett tecken på svaghet och där nitiska redaktörer fortfarande ändrade ”crooner” till ”refrängsångare” i sista korrekturläsningen, ”för att det ska bli begripligare” (sann historia från dessa sidor). Idag är klimatet annorlunda och på många sätt öppnare, bland annat musikaliskt, och det som var Weeping Willows avvikelse och protest har blivit en av många accepterade normer. Det är i det här sammanhanget som Weeping Willows verkligen hör hemma. Det är i nuet Magnus Carlsson får utlopp för all sin vokalstyrka och sin passion, även i utpräglade Ian McCulloch-riktningar som på Let the River Flow. Det är i samtidens kontext stora episka ballader som Too Late for Us och stilla visduetter med Anna Ternheim har sin självklara plats. Det är här och nu som Weeping Willows överträffar sig själva och gör sin bästa skiva någonsin.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

Frank Ocean – Blonde

Det karaktärsmässiga steget från Endless till Blonde är inte särskilt långt, men det existerar i allra högsta grad. Framförallt ligger skillnaderna i strukturen, men Blonde låter också dyrare och ljudmässigt rikare än sin två dagar äldre föregångare. Något överproducerat arenanummer är det dock långt ifrån. Den soniska rikedomen består mestadels i en omfattande variation på ett fåtal instrument och en, med Frank Ocean-mått mätt, större vokal oförutsägbarhet.  

Frank Ocean – Endless

Trots att Frank Oceans perfektionism länge varit vida känd upplevs Endless som ett konstant flöde av spontanitetspräglad musik, som här och var saktar ner tillräckligt för att han ska kunna fullborda en tanke helt och hållet. Den processgrundade musiken kan ses som en audiell version av den spiraltrappa Ocean bygger i albumets visuella del. Ett arbete som inte innefattar den färdiga produkten, utan bara vägen dit.  

The Veils - Total Depravity

Med fog kan man beskylla The Veils för spretighet. På sitt femte album, producerat tillsammans med El-P, gör Finn Andrews i ena stunden en synthpunk som ekar Suicide och befolkas av såväl L Ron Hubbard och påven som av Ingrid Bergman och Steve McQueen. Omedelbart efteråt låter Finn Andrews röstmässigt exakt som David Byrne, och på andra håll som John Lydon i elektronisk dub. I sådana elektroniska partier är The Veils komplexa och krävande, i A Bit On the Side snarare suggestiva och dramatiska och i elpianopopiga Low Lays the Devil inbjudande och vänliga.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!