Weeping Willows - The Time Has Come

Patrik Forshage 00:14 26 Feb 2014

Visst finns det fog för att påstå att Weeping Willows har tagit flera steg tillbaka, ända till sitt allra ursprungligaste uttryck faktiskt. Men samtidigt är det ett påstående som är uppåt väggarna fel, för allt är förändrat. Weeping Willows, till att börja med, är inte längre längre en hoper passionerade rebeller som sjunger tårdrypande orkestrerade ballader för att ingen annan gör det. De har mognat in i uttrycket, och där det från början handlade om pastischer är det idag ett naturligt och självklart uttryck som reflekterar ålder, erfarenheter och engagemang. Kontexten de verkar inom, sedan, är väsensskild från hur det var i slutet av 90-talet, då den ironiska postpostpunken fortfarande hade oss i ett  järngrepp, då ballader var ett tecken på svaghet och där nitiska redaktörer fortfarande ändrade ”crooner” till ”refrängsångare” i sista korrekturläsningen, ”för att det ska bli begripligare” (sann historia från dessa sidor). Idag är klimatet annorlunda och på många sätt öppnare, bland annat musikaliskt, och det som var Weeping Willows avvikelse och protest har blivit en av många accepterade normer. Det är i det här sammanhanget som Weeping Willows verkligen hör hemma. Det är i nuet Magnus Carlsson får utlopp för all sin vokalstyrka och sin passion, även i utpräglade Ian McCulloch-riktningar som på Let the River Flow. Det är i samtidens kontext stora episka ballader som Too Late for Us och stilla visduetter med Anna Ternheim har sin självklara plats. Det är här och nu som Weeping Willows överträffar sig själva och gör sin bästa skiva någonsin.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

Beth Orton – Kidsticks

Beth Orton är en sådan där artist vars namn jag mycket väl känner till, utan att egentligen kunna räkna upp en enda av hennes låtar. Hon skapar album istället för singlar, helheter istället för beståndsdelar. På nya skivan är hon mer experimentellt elektronisk, vilket är ett lyft. Hon har annars en tendens att lätt försvinna i bruset av betydligt mer catchy musik, nu är åtminstone singeln 1973 lite popigare, liksom inledande och ganska peppiga Snow. Men även denna gång passar soundet bättre för meditationsyoga än powerwalk.

Niklas Lind – Gammal kärlek

Den som sörjer Lars Winnerbäcks skifte från finurlig poptrubadur till maffig rockman eller saknar Olle Ljungström och hans mer nedtonade sånger har mycket att hämta hos Niklas Lind.

Här finns det avskalade, sorgmodiga och bossajazziga, den långsamma, Monica Zetterlundska promenaden genom stan och en dos av Olle Adolphson. Niklas Lind är på topp i de lugnare låtarna, hans röst passar bäst i mjuk form. De klämmigare och svängigare bitarna känns däremot ganska överflödiga och hade lätt kunnat plockas bort.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!