Det fanns en tid då band som Pineforest Crunch höll till i små källare på Södermalm och gjorde hyfsade gig inför något hundratal entusiastiska ungdomar. Den svenska popunderjorden, som på den tiden kallades indie, levde sitt eget liv, och det trivdes vi med, mest för att vi inte visste bättre. Idag är det däremot vardagsmat med storsäljande popband i den svenska skivbranschen. Man blir inte längre förvånad av att höra att någon märklig rocktrio från Gislaved sålt en halv miljon i Japan. Pineforest Crunch storhet har jag aldrig förstått. I fjol fick deras småmysiga singel [I]Cup Noodle Song[/I] dryga hundratusentalet människor (dock inte bara svenskar, vilket det felaktigt brukar påstås i media) att springa ut och köpa det ganska trista debutalbumet, [I]Make Believe[/I].
De hann med en turné i Japan och bestämde sig för att jobba med duktige producenten Jim Warren (som tidigare jobbat med Radiohead) på nya albumet [I]Water Garden[/I] - som tyvärr är lika trist som det förra. Bortsett från den snygga singeln "Shangri-la" (vars komp låter som tidiga New Order) är det en hopplös sörja b-ig swindie, av exakt samma kaliber som i de där södermalmskällarna för tre år sedan.
Skulle jag ha hört dem där skulle jag säkert tyckt att de lät helt okej, men nu känns musiken bara förlegad, tafflig och fantasilös. Pet Sounds Bar-revival, någon?
Skivbolag:
Artist:
