Villagers - {Awayland}

Patrik Forshage 00:50 19 Jan 2013

 

Inledande My Lighthouse är stilla och fin. Men det är först när Conor J O’Briens röst börjar hacka medan intensiteten och volymen växer i den långa berättande Earthly Pleasures som vi förstår att vi har att göra med något mycket större och viktigare än bara ännu ett folkpopband. Med vänligt mjuk elektronik som ny byggsten intill det stort orkestrestrerade och de mjukt akustiska bygger Villagers vidare på sina prententiösa men omedelbara låtkonstruktioner ungefär som Peter Gabriel förmodligen hade gjort pop om han varit ung år 2013. Och i singeln Nothing Arrived har de dessutom hittat den där fantastiska Waterboys-låten som försvann.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Bäst just nu: Musik

Kendrick Lamar – To Pimp a Butterfly

Lika samhällskritisk som excentrisk flexar Kendrick Lamar sina rapmuskler och visar prov på en flowmässig arsenal som i nuvarande generation nog saknar motstycke.

The Very Best – Makes a King

En soundmässig mix mellan Londons klubbliv och malawisk folkmusik.

Jonathan Johansson - Lebensraum

Jonathan Johansson river musikaliska murar och kombinerar sin tidigare dramatiska åttiotalspop både med rytmer som Kaah skulle vara stolt över och med hitvänlig attraktionskraft lika vass som någonsin.

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

Albert Hammond Jr - Momentary Masters

Visst har Albert Hammond Jr ambitioner utanför sina vanliga The Strokes-ramar. Med albumnamnets Carl Sagan-referens vill han visa ett tidigare okänt intellektuellt djup, och en rättfram och oinspirerad Bob Dylan-cover kan ha samma syfte. Han är vänligt Vampire Weekend-popig i inledande Born Slippy, och bland inspelningarna från hans nya hemmastudio i en stilla förort utanför New York unnar han sig några Mellotron-experiment.

Lamb of God - Sturm Und Drang

Trots den dramatiska rättegången i Prag som frontmannen Randy Blythe blev föremål för när en ung man avled under en av deras konserter, är Lamb of God ganska snabbt tillbaka upp i sadeln. Men förväntar du dig en lika omvälvande musikalisk resa som den personlig upplevelsen det var för sångaren, så tar du fel. Kvintetten från Richmond fortsätter med samma metalcore-flirtande thrash, tillverkad av gener från ett dödsmetalliskt Pantera, som har banat dem kommersiella framgångar från starten 1994. Det är mosh-vänligt, groovigt, hårt, mid-tempo-ösigt och väldigt peppigt.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!