Ugly Duckling dök upp på LAs hip hop-karta 1995, när de röda prickarna på den var blod. Modellen hette - som oftast i LA - gangstarap och var beväpnad till tänderna. Ugly Duckling handlade om den raka motsatsen. Rapparna Dizzy Dustin och Andycat var helt enkelt ute efter att ha roligt och kanske till och med släppa loss och larva sig lite. HC Andersen fick symbolisera trions utanförskap - även om den här ankungen var mer glad än ful. Och just det är kanske Ducklings enda budskap (det går så här för att vara exakt: "Let's hear it for the good guys! Yeeeeah! Let's hear it for the bad guys! Buuuuuu!")
Tillsammans med DJn Young Einstein gjorde de det ännu svårare för sig - eller väldigt lätt om man så vill - och valde klassikerna bland klassiker. I samtycke med sin sampler gav Einstein sig på låtarna som det hade petats så mycket i att ingen annan ens skulle fundera på att ta dem ett till varv eller försöka ge dem en ny tvist. Sen satte de på sig sina färggladda kläder, tänkte på Sugarhill Gang och rappade om Pippi Långstrump. De var inte knepigare än så.
Nu är de tillbaka med [I]Journey To Anywhere[/I] och nä, de har inte gått och blivit djupa. Det här är ännu en resa bakåt i tiden - och fylld av minst lika många skojiga stopp. Andy har tydligen hunnit öva in och patentera en egen version av [I]Running Man[/I]-dansen. På allsångslåten [I]Pick Up Lines[/I] går de igenom alla raggningsklyschor utan att riktigt komma fram till nåt. På [I]A Little Samba[/I] lägger de fram en bunt måttligt övertygande skryt ("I have my own TV-show. Err, No you don't"). Och här och där hörs [I]Karate Kid[/I]-referenser tätt följda av uttjatade [I]Tainted Love[/I]-rader. Det har sagts förut men det råder ingen tvekan om vem som är klippan i bandet. Han kallar inte sig själv geniet för intet. Einstein adderar allvar till allt larv med sina smarta samplingar - hämtade från Vinyl 107s playlist (om Vinyl 107 hade varit bra) ena stunden och gamla jazzpianister den andra. Titelspåret är en stor favorit med ett kallt piano inklippt i bakgrunden (västkustpianisten Pete Jolly är en halv-kvalificerad gissning) och en skön basgång att ta det lugnt till. [I]I Did It Like This[/I] är förstås svängigare och även nämnda [I]A Little Samba[/I] som faktiskt är riktigt underhållande.
Men med lite mindre larv hade det kanske funkat ännu lite bättre. Ju mer jag tänker på det, desto mer förvandlas de till de där roliga killarna som latent verkar figurera på beachfester i alla 80-talsfilmer. De där killarna som drar i gång festen och som man skrattar ihjäl sig åt - och med. Samma killar som plötsligt inte känns lika roliga när man upptäcker att de är kvar - fortfarande på det - när man vaknar på morgonen.
Skivbolag:
Artist:
