Ty Segall - Manipulator

Patrik Forshage 00:00 25 Aug 2014

Bland rättrogna lofi-ister riskerar han kanske att kallas sellout, eftersom han inte längre vare gräver ner alla sina briljanta popmelodier under tjocka lager av distade gitarrlager som på Twins från 2012 eller spelar in dem på ostämd akustisk gitarr i någon gammal kassettbandspelare som på Sleeper från förra året. Ögonblick av båda sorterna finns kvar, gudbevars, men bara att blanda dem med varandra är det som behövts för Ty Segalls stora genombrott. The Clock är ett strålande exempel på akustisk sång med både udd och vackra stråkar, arrangerade av Mikal Cronin, och Tall Man Skinny Lady är ett exempel på hur gitarroväsendet kan tyglas. Den som ändå vill headbanga till fuzzade gitarrexcesser får sitt lystmäte i The Crawler.

i den genomarbetade produktionen, givetvis signerad Ty Segall själv, och i det bredare utbudet lyser de fantastiska låtar som verkar komma i obegränsad mängd i Ty Segalls skapande desto starkare. Här serverar han ett dubbelalbum fullt av delikatesser. Hans snabba powerpop, till exempel i It's Over, är lika smart som hans glamvarianter. I Stick Around (med pappa på trummor) är väldigt nära hur David Bowie lät 1972 och Who's Producing You? låter som om Beck-producerad Marc Bolan med Scott Gorham på gitarr - en musikalisk våt dröm om någon.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

Nicole Atkins - Goodnight Rhonda Lee

För 10 år sedan stod Nicole Atkins på tröskeln till något stort. Hennes Sverigeinspelade album Neptune City hade gjort henne högprioriterad på Det Stora Skivbolaget, och vi som njöt hennes showcasespelning i Stockholm anade att vi bevittnade något stort, vackert och långvarigt.

Nine Inch Nails - Add Violence

I det andra av tre planerade EP-släpp överraskar Trent Reznor och Atticus Ross med vänlig synthpop i Less Than och en än mer insmickrande ballad i The Lovers. Men när det så småningom är dags för den nästan 12 minuter långa, suggestivt repetitiva och stenhårt konfrontativa avslutningen The Background World, alltmer skruvad och förvriden för varje minut, är oordningen återställd.

Lana Del Rey - Lust For Life

Förlåt, men jag finner Lana Del Rey så fruktansvärt ointressant. Missförstå mig inte, jag förstår att ledsna plutiga läppar och släpande röst säljer skivor, men det är så många lager melankolisk image över allt hon gör att jag har svårt att se igenom dem och ge musiken någon ärlig chans. Fortsatt nostalgisk över en tid hon aldrig upplevt flirtar Del Rey med klassisk americana. Det är gamla bilar, svartvita bilder och en glamorös tragisk estetik som genomsyrar allt hon rör vid - men för mig känns det bara kalkylerat och krystat. 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!