Träd Gräs och Stenar – Tack för kaffet

Patrik Forshage 00:00 13 May 2017

Att föreställa sig en svensk psykedelisk musikscen utan Träd, Gräs och Stenar är omöjligt. Med influenser från Ornette Coleman, Grateful Dead och Zappa långt innan det svenska avantgardet ens snappat upp namnen infiltrerade Bo Anders Persson och hans kumpaner effektivt den svenska musikrörelsen för snart 50 år sedan, och när bandet sedan "tog en paus" under ett par decennier fortsatte de ändå utmana musikens yttre och inre gränser genom att nästla sig in i punkvågens efterdyningar med det förkortade namnet T.GåS. Så småningom växte en livskraftig nypsykedelisk rörelse fram, och i sällskap med Stephen Malkmus och Dungen hittade de sin naturliga scen (och när Bo Anders Persson drog sig tillbaka även identiska bandmedlemmar i form av Reine Fiske dessutom). 

När Torbjörn Abelli och Thomas Mera Gartz inte längre finns ibland oss har det alltså ändå blivit dags att tacka för kaffet, och det gör Träd Gräs och Stenar resolut och osentimentalt. I långa och utsträckta jams inspelade under många års sessioner och sammantaget med alla deras nuvarande och tidigare medlemmar excellerar bandet i frisk improviserad psykedelia som till skillnad från många andras hela tiden är melodisk, inbjudande och tillgänglig.  

Högtryck över Svealand är knappa 15 fina minuters mjuk suggestion, och Kaffe med tårta är ljudligast och just nu bäst. Bortsett från den rent geniala skrammelbagatellen Pengar förstås. På skivans enda vokala spår skanderar de muntert att ”Jag vill inte ha några pengar, jag tycker pengar är usch usch usch”, i en urpunkinspelning som frivilligt eller ofrivilligt är Sister Ray fast på dadaistiskt improviserad Träd Gräs & Stenska. 

Så avslutas skivan med ett vemodigt och definitivt Farväl, och det hade kunnat vara oändligt sorgesamt. Men med Träd Gräs och Stenars historik och förnyelseförmåga i åtanke vågar man trots för många ursprungsmedlemmars frånfälle ändå hoppas att de förr eller senare kommer tillbaka på en påtår.

Skivbolag: 
Artist: 
1 Visa kommentarer (1)

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

Lana Del Rey - Lust For Life

Förlåt, men jag finner Lana Del Rey så fruktansvärt ointressant. Missförstå mig inte, jag förstår att ledsna plutiga läppar och släpande röst säljer skivor, men det är så många lager melankolisk image över allt hon gör att jag har svårt att se igenom dem och ge musiken någon ärlig chans. Fortsatt nostalgisk över en tid hon aldrig upplevt flirtar Del Rey med klassisk americana. Det är gamla bilar, svartvita bilder och en glamorös tragisk estetik som genomsyrar allt hon rör vid - men för mig känns det bara kalkylerat och krystat. 

Bobby Raps – Mark

Sedan 24-årige Bobby Raps flyttade från St. Paul till Los Angeles har han återkommande blivit föreslagen som potentiell spökskrivare i olika sammanhang, men också krediterat anlitad som låtskrivare och producent. Han skrev och co-producerade till exempel The Weeknds samarbete med Kendrick Lamar, Sidewalks

Radio Dept. – Teach Me to Forget

När jag frågade Radio Dept förra året vilken som var deras favoritskiva, valde de en av den turkiska duon Kim Ki O. Nu har samma duo gjort en remix på Radio Dept-låten Teach Me to Forget och det är den som får avsluta den här EP:n med samma namn. Av de tre remixer, som utgör hälften av spåren, är detta den bästa. Den är skönt karg och dystopisk och blir en snygg kontrast till bandets egen, mer försiktigt houseinfluerade, version.