Plura tog steget från Eldkvarns invanda spår, lät sig inspirerasav purfärsk r'n'b som R. Kelly och D'Angelo och gjorde en LP där han bådebejakade sina rötter och sökte efter något annat, en annan sida av sigsjälv. Han lyckades. Hans platta är inte bara trovärdig utan sprudlar ocksåav upptäckarglädje och nybyggaranda. Och det går alldeles utmärkt attförsvenska hjärta och smärta-soul till något med mening.Totta Näslund försöker också göra något annat med sin solokarriär, och intebara hänga på där bluesbandet slutade. Totta Näslund vill vara RobbieRobertson - på svenska. Här har han kallat in Dan Hylander, Mikael Wiehe,Nisse Hellberg, Plura och Magnus Johansson som låtskrivare och de göronekligen bra ifrån sig. Men det hjälper inte. Det finns liksom ingenanledning att fabricera en svensk Robertson. Där Plura och hanssparringpartner Mauro Scocco lyckas på varje punkt med sin översättning avett amerikanskt fenomen, där känns Totta som en gammal trött farbror somstår i knähög gegga i Louisianas träskmarker och trampar smutsvatten somstänker på producenten Dan Hylander. Musikaliskt kommer han i stort settingen vart och sången känns både oerhört oengagerad och ohövligtnonchalant. Den här plattan säger inte mig någonting, jag orkar knappt bliupprörd över den. Det är nästan det värsta.
Skivbolag:
Artist:
