Efter debuten blev hon känd som den lilla tjejen med den sköra rösten. Trots att det aldrig var någonting hon önskade, kändisskapet. Sophie Zelmani ville mer än någonting annat höra sina sånger inspelade - resten hade gärna fått vara om hon själv hade fått bestämma. Men så sålde hon massor av skivor, fick åka jorden runt på promotionturnéer och skapade sig ett rykte som tjejen som aldrig sade ett ord i intervjuerna. På skivbolaget slet man sitt hår, men Sophie Zelmani gjorde sitt bästa för att tiga bort sin hemlängtan. Och blev ännu ett exempel på obekvämt kändisskap.
Två skivor senare verkar hon bättre ha funnit sin roll i maskineriet. Kändisskapet får tas för vad det är, det viktigaste är fortfarande att skriva vackra popvisor. Och det gör hon. Vackrare än någonsin.
När man lyssnar på Time To Kill går tankarna till Daniel Lanois och Leonard Cohen. Långsamt vemod för kalla höstkvällar.
Kören på Dreamer får mig att hålla andan, Happier Man låter som en snällare Bob Dylan, Why är en lågmäld historia med fin sparsmakad gitarr, avslutande Fire är fantastisk med ett makalöst vansinnesslut och pratsången på Nostalgia påminner extremt mycket om Cohen.
På Time To Kill arbetar Sophie Zelmani som vanligt med gitarristen och producenten Lars Halapi, som gör ett fantastiskt jobb som känslig ljudskapare, men har för första gången valt att ha ett komplett (och högst kompetent) liveband med i bilden. Vilket gör sitt till för det lyckade resultatet. Sätt henne i händerna på Daniel Lanois och vi kan bara drömma om hur det skulle slutaSkivbolag:
Artist:
