Till slut återvänder Tiga till albumformatet, och när hans tredje fullängdaren släpps, mer än 10 år efter debuten, är den tydligaste referensen för hur det låter Tiga själv. För i det stora hela låter det precis som det brukar, och traditionsenligt är Jake Shears med som vokalist på några av låtarna. Men som med de senaste Scissor Sisters-alstren är det ingen övertygande insats, efter att han alltmer lämnat den falsetto han blev så känd för.
Men det är fler gäster på skivan, och tillsammans skapar de en ypperlig namnlista. Superrutinerade Matthew Dear är medproducent på tre spår, och på varsin låt använder Tiga sig av yngre talanger i form av undergroundhypen Paranoid London och basmästaren Hudson Mohawke. Den sistnämnde är med på Planet E, som bland annat är en vinkning till Carl Craig på en flygplats.
Det är i Tigas stora bredd av klassisk techno och modern electro som hans styrka ligger, och intressanta och passande samarbeten ger upphov till intressanta kreationer. Men. För det finns ett men som är svårt att undvika. I pressmeddelandet läggs stor vikt på hur KUL och lekfull albumet är. Och det är just vad som gör skivan en smula tröttsam. Tredje gången Tiga gör sin grej har den kaxiga sångstilen och de banala texterna börjat bli lite dammiga. Det känns mest plojigt, som en återfödelse av den ironiska generationen. Det är bitvis perfekta klubbtolvor spexas bort, till exempel fantastiska Don’t Break My Heart som hade kunnat vara en länk mellan Burial och dansgolvet. Det som att tiden stannat och det fortfarande står 2005 i filofaxen. Förhoppningsvis kommer en version med instrumentaler.
