The National – Sleep Well Beast

Patrik Forshage 00:00 8 Sep 2017

Låt oss hantera the Nationals sjunde album med systematik. Först behöver vi utreda att allt det vi brukar älska med bandet fortfarande finns där på plats. Alltså:

Spelar bandet fortfarande mäktig mörk och stilla rockmusik, lika klaustrofobisk som episk och med kopplingar till Tindersticks, Nick Cave och John Cale? Check.

Bygger tvillingarna Dessner fortfarande fingertoppskänsliga arrangemang med exakt användande av akustik och teknik, med luftig flygel i ena ändan och vass elektronik i andra, med tunga pukor mot lätta knackningar, med stenhårda gitarrväggar ställda mot fantasifullt klingande Fripp-finesser? Såklart. 

Är Matt Berninger i form, vilket för honom är så djupt man kan sjunka i mörkret och fortfarande formulera det, med en röst som låter som att han konsekvent är både nyvaken och suicidal, och ibland dessutom folkilsk? Jajamän, djupare i sig själv och bättre än någonsin.

Finns det här dramatiska texter som helst ska hinna kontemplera (den nära förestående) döden, den havererade relationen och tröstdrickande redan innan vi hunnit fyra låtar in i skivan? Check, check och check, för vad annars skulle Matt Berninger sjunga om.

Har de låttitlar vars kolsvarta humor saknar motstycke på den här sidan Morrissey? Jamen vad sägs om Carin at the Liquor Store eller ännu bättre Dark Side of the Gym.

Så vad har då utvecklats vidare hos The National sedan Trouble Will Find Me för fyra år sedan? Inga omvälvande förändringar, men desto mer av utsökt finslipande. De har till exempel visserligen snuddat vid den här kombinationen av akustiska instrument och driven electronica tidigare. Men aldrig med den kombinationen av nerv, finess och perfekt balans som de här gör i till exempel titelspåret, i Guilty Party och i avskalade Born to Beg, där det dessutom ställs mot en mäktig men väldigt lågt mixad gospelkör. 

Utflykterna går i lite vidare cirklar runt deras mörka hemmabas, i synnerhet när The System Only Dreams in Total Darkness trots titel och lyrik får dra mot luftig pop med antydan till dansrytm. I’ll Still Destroy You rusar mot ett orkestralt crescendo, medan Turtleneck – skriven två dagar efter valet och med textrader som ”This must be the genius we’ve been waiting years for/ Oh no, this is so embarrassing” är en febrigt riffande och gnisslande rocklåt av Grinderman-karaktär, full av desperation över tillståndet i nationen.

På samma sätt har The National alltid skapat ett mäktigt låtmaterial. Men här tar de ytterligare ett steg och presenterar flera omedelbara klassiker, med intensiva Day I Die och Born to Beg två av flera absoluta toppar. 

Efter en så systematisk genomgång av borde det bara vara att summera. Men det finns något ytterligare i den här ekvationen, en faktor som det är svårt att lika exakt sätta fingret på och som lyfter Sleep Well Beast från att vara ett strålande album till att vara rent bedövande i sin mörka kraft och samtidigt fullständigt upplyftande i sin energi. Den avgörande faktorn handlar inte om teknik eller om strategi, den handlar om något annat, något större. ”Oh my, you’re talking to God” stönar Matt Berninger häpet i The System Only Dreams in Total Darkness, och får svaret av bandet i en munter discokör – ”I can’t explain it any other way”. Där är det förstås. The National med gudomlig inspiration är just så här bra. 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Anna of the North – Lovers

Oslobaserade duon Anna of the North ledd av Anna Lotterud släpper i och med Lovers en fin debut på ämnet de jour - hjärtesorg. 

Här samsas välproducerad syntpop med Celine Dion och powerballadsintron. Som debuter inte sällan är, är plattan arbetad och polerat så pass att den i viss mån tappar det bräckliga och innerliga som behövs för att det ska bli riktigt bra. Istället försvinner den i det bottenlösa utbud av 80-talsnostalgisk hjärtesorg musikbranschen pumpar ut just nu.