Jag vet inte om det var förra årets vederbörligen stormiga återförening av The Replacements som tände gnistan, eller om det är föreningen med Juliana Hatfield här som väckt Paul Westerberg. Vilketdera så knäböjer jag inför det, för The I Don't Cares infriar allt vi hoppats på ända sedan de mäktiga 'Mats imploderade för 15 år sedan. Här finns plötsligt alla delar av Paul Westerbergs genialitet igen, i inspelningar som konsekvent låter liveinspelade och vi-bryr-oss-inte-spontana. Gitarrernas sprakande aggressivitet och röstens lätt nasala cynism, powerpopmelodier att dö för och tack vare Juliana Hatfield en jämbördig medspelare. Riktigt jämlika är de inte, trots flera strålande vassa leadsånginsatser som taggiga Dance to the Fight från henne. Betydligt oftare agerar hon bollplank för både powerpop-energi och vokalharmonier, men det är fullt tillräckligt när Paul Westerberg är så här laddad.
Just A Face är briljant popduett mellan paret, och 1/2 2P är positivt infantil i sin enkla popighet, men annars är det Paul Westerberg som ensam har huvudrollen. Han verkar ha samlat sina bästa Replacements-urladdningar på hög under flera år, och här plockar han fram alltihop. I Outta My System är det tydligt att han har sitt gamla band kvar i sitt system, och Need the Guys hade kunnat vara hämtad från Tim. Samma med den nihilistiska Whole Lotta Nothin', med Wear Me Out Loud och med Born for Me i en fullskalig rockversion. Love Out Loud är renodlad oldschoolpunk, och lika basal är Done Done Done, medan Hands Together till synes utan ansträngning utklassar allt The Hold Steady har åstadkommit under en 10-årig existens.
Även om det bland skivans 16 låtar finns någon i-förbifarten-bagatell skulle jag kunna fortsätta rabbla höjdpunkter länge länge. Paul Westerberg och Juliana Hatfield skiter måhända i det, men den som vill känna hur rock faktiskt fortfarande kan drabba på djupet gör klokt i att bry sig desto mer om The I Don’t Cares.
