Thåström - Beväpna dig med vingar

Patrik Forshage 00:52 14 Feb 2012

Thåström arbetar vidare med mångordiga monotona sånger med hans sedvanliga lyrikblandning av apokalyptisk ångest och självbiografiskt svårmod. Hans växande skara Dylanologer, som härleder och tolkar varje ord från Mästaren, bockar förnöjt åt namncheckandet av Velvet Underground och Jeffrey Lee Pierce, igen, men har svårare att svälja att även "som när Whitney sjunger Dolly" används som bild av det starka och goda.

Det kan vi avfärda som deras problem, men tyvärr finns det annat som är svårsmält. De spartanska arrangemangen från hans förra decennium hade skapat luft och dynamik även här, men de får se sig undanknuffade av ödesmättade stråkmaskinssjok och dovt postpunkigt mullrande pukor, som om Thåström nu gräver ner sig i Imperiet-perioden i sina nostalgiska tillbakablickar. Och även om fina Samarkanda och än mer titelspåret - en av de bästa låtar han gjort under 2000-talet - är starka nog att bära den sortens ballast tynger 80-talsmörkret på många ställen musiken rejält.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

Beth Orton – Kidsticks

Beth Orton är en sådan där artist vars namn jag mycket väl känner till, utan att egentligen kunna räkna upp en enda av hennes låtar. Hon skapar album istället för singlar, helheter istället för beståndsdelar. På nya skivan är hon mer experimentellt elektronisk, vilket är ett lyft. Hon har annars en tendens att lätt försvinna i bruset av betydligt mer catchy musik, nu är åtminstone singeln 1973 lite popigare, liksom inledande och ganska peppiga Snow. Men även denna gång passar soundet bättre för meditationsyoga än powerwalk.

Niklas Lind – Gammal kärlek

Den som sörjer Lars Winnerbäcks skifte från finurlig poptrubadur till maffig rockman eller saknar Olle Ljungström och hans mer nedtonade sånger har mycket att hämta hos Niklas Lind.

Här finns det avskalade, sorgmodiga och bossajazziga, den långsamma, Monica Zetterlundska promenaden genom stan och en dos av Olle Adolphson. Niklas Lind är på topp i de lugnare låtarna, hans röst passar bäst i mjuk form. De klämmigare och svängigare bitarna känns däremot ganska överflödiga och hade lätt kunnat plockas bort.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!