Tattoo

Jäje Johansons andra album släpptes i maj i Frankrike och Belgien, men ska inte komma ut i Sverige förrän mot slutet av sommaren. Jag tror att det är ett stort misstag, för ett bättre soundtrack till den svenska sommaren 1998 har jag svårt att tänka mig. [I]Tattoo[/I] är ursvenska fäbodslandskap korsbefruktade med stilsäkerheten på Stureplans trendigaste kroghylla. Ett [I]modernt[/I] album med gräsfläckar på knäna och stråk av naturromantik i bardimmorna. Jämfört med debuten [I]Whiskey[/I], som mer var en programförklaring än en fullödig skiva, är det klasser bättre. Här ÄR han den Artist han strävade efter att bli på debuten. Cool, säker och snygg, med en öppet blottad sårbarhet som ger musiken karaktär och djup.Magnus Frykberg är nu hans fullfjädrade samarbetspartner och det har uppenbart betytt mycket. Hans arrangemang är klockren klass, aldrig kitsch -- och dessutom perfekt avvägda mellan tidens rytmer och traditionens, så att låtarna verkligen blir tidstypiska chansons, istället för någon nostalgisk musikalisk kostymbal. Själv sjunger Jäje strålande, med närvaro och brett känsloregister. Han är inte rädd för att ta ut svängarna, som i snyftaren [I]Jay Jay Johanson[/I], som är upplagd som ett förhör eller bara en passkontroll, där en kvinnlig röst ställer frågorna och Jay Jay sjunger svaren, som en plågad diva. Fräckt och ljuvligt, precis som den popiga covern på Fran?oise Hardys [I]A Letter to Lule-Mae[/I].Dags för ett stort genombrott. Här hemma också.