Spirit

Jag älskar videon till Eric Gadds singel [I]Ridin' High.[/I]Kommer man från cykelstaden Malmö blir man otroligt tacksam när någon vågarvisa cykelns storhet i en musikvideo. Vi pratar människans bästa vän här.Dessutom är videon gjord med värme och humor och scenen där den lilla killenmed den sumpiga cykeln räcker ut tungan av illvilja mot Eric Gadds malligahoj är en klassiker. [I]Ridin' High[/I] är ett strålande exempel på när en videokan lyfta fram en låt på ett helt annat sätt än exempelvis radio kan. Därmedinte sagt att det är en dålig låt, tvärtom. Det är bara en väldigt bravideo. Efter Eric Gadds stora genombrott med [I]Do You Believe InGadd[/I] åkte han till New York. När han kom hem släppte han [I]On Display,[/I] ettsuveränt, urbant och i brist på bättre ord "modernt" album. Och även omde flesta små hiphopare retade sig på hans plötsliga anammande av rådandehiphopmode, var det en platta som lät mer vital än mycket annat då. Sen desshar det gått några år och Eric har släppt ett antal album, men inget av demhar haft riktigt samma skärpa som [I]On Display.[/I] På nya plattan [I]Spirit[/I] har han snarare blickat bakåt itiden. Det låter tidig Michael Jackson, lite Donna Summer, Marvin Gaye vid[I]Sexual Healing[/I] och Earth, Wind and Fire. Funkbas och diskostråkar, känslanav sent 70-tal och tidigt 80-tal infinner sig ganska lätt. De akustiska gitarrballaderna är den svaga punkten. Närdet känns som om dessa är med för att skivan skall bli bättre som helhet ochinte för att de är fantastiska låtar är det svårt att frambringa någonvidare entusiasm. Allra bäst är det när Eric tar i med sin starkastePrinceröst. Han gör det under några sekunder på [I]Ridin' High,[/I] men det äralldeles, alldeles för sällan.