Höstens vackraste och mest känslosvallande skiva kommer frånTyskland. Tarwater är ett av alla de nya tyska elektroniska band somtillsammans med Mouse on Mars, Kreidler och To Rococo Rot på sista tidenblåst nytt liv i fältet mellan elektroniska rytmer och gitarrrock. Bandsom inte sällan beskylls för att göra musik för hjärnan snarare än förhjärtat. I det avseendet är duon bestående av Bernd Jestram och Ronald Lippok, (som också är med i To Rococo Rot) ett undantag och framstår lite grand som elektronmusikens Tindersticks.Tarwater vågar verkligen vara svulstiga och pretentiösa. Första skivan varmusik till en radiopjäs om poeten John Donne. På nya albumet [I]Silur[/I] ärtexterna, som alla är på engelska, hämtade från författare som PhilippeCousteaux och Aldous Huxley men också från en låtskrivare som Marc Bolan.Texterna som ofta handlar om vatten (Tarwater verkar ha en uppenbarfascination för vätskor) framförs till en musik som till största delen ärinspirerad av Kraftwerk. Men även om många av låtarna låter som renahyllningar till gruppen framstår Tarwater knappast som någon blek kopia.Precis som Kraftwerk på sin tid gjorde melodiös pop utifrån tungaelektroniska traditioner tar Tarwater i sin tur arvet vidare mot mermoderna ljudbilder och musiken närmar sig bitvis Tricky och Massive Attack.Tarwater har också mycket av det återhållsamma och exakta orkestreradesound som återfinns hos exempelvis Talk Talk. Som i avskalade[I]Otonom[/I]. En låt som helt är uppbyggd kring det hjärtskärande ljud somuppstår när man glider mellan olika ackord på en gitarr.Tillsammans med de två instrumentala och avlutande låtarna [I]To Remember You[/I] och [I]V-At[/I]är de några av de vackraste melodierna jag hört sedan Aphex Twins [I] I Care Because You Do[I] , vilket gör [I]Silur[/I] till den vemodigaste men samtidigt mest upplyftande skivan på länge. Tysk romantik som träffar rakt i hjärtat.Skivbolag:
Artist:
