Det är upp till bevis för Entombed i och med den här plattan, den första efter Nicke Anderssons, i mina ögon felaktiga, beslut att välja Hellacopters före Entombed. Att Nickes ord vägde tyngst i bandet var ingen hemlighet. Jag har ingen aning om huruvida övriga medlemmar ville något annat och det har man i så fall aldrig märkt eftersom kollektivet Entombed alltid varit en fullkomligt skoningslös lagmaskin som alltid vridit ut maximalt av såväl låtar som lyssnare när de framfört sin stenhårda musik. Som ett av mycket få band från dödsmetallen har de lyckats utveckla sig med stil och för varje platta de släppt har de kommit allt närmare den mer traditionella rockmusiken. Förra plattan, mästerverket [I]To Ride Shoot Straight and Tell the Truth[/I] belönade jag med högsta betyg och jag har aldrig haft anledning att ändra mig. Maken till magnifik bilåkarmusik får man leta efter. Den plattan är så nära den optimala rockplattan för 90-talet man bara kan komma. Därför var det både med tillförsikt och rädsla jag såg fram emot den här plattan. Eftersom bandet tidigare haft vett att utveckla sig var jag spänd på att höra vilken väg de gått den här gången samtidigt som jag inte visste om de var kapabla att klara det utan Nicke. Att Entombed överlever utan honom visar de med eftertryck relativt omgående; plattan är nämligen fylld av grymma låtar. Att de har utvecklats visar de också med all önskvärd tydlighet. Faktum är att detta är den största förändring Entombed genomgått någonsin, och jag misstänker att Uffe Cederlund är den som klivit fram och krängt på sig Nickes ledartröja. Uffes kärlek till stenhårda band som Unsane, Melvins och TAD (finns de fortfarande?) är välkänd och har inte minst visat sig i hans andra band Haystack och här hör man tydliga ekon av dylik kompromisslös granitrock. Och visst fixar de även övergången från rock'n'roll till mer noise-tryfferade toner galant, problemet är bara att en del av personligheten tappades på vägen. Nu låter de inte lika säregna längre, jag vill inte gå så långt som att säga att de låter som ett band i mängden -- det är Entombed alldeles för begåvade för. Men på något sätt är det symptomatiskt att plattans bästa spår, [I]Addiction King[/I], är den som mest påminner om det Entombed gav ifrån sig på [I]To Ride Shoot Straight and Tell the Truth[/I]. Hoppas inte det var en överbliven låt från inspelningen av den plattan. (skivan släpps den 16 november)
Skivbolag:
Artist:
