Partybjörnarna från San Diego, 90-talets svar på Fleshtones, har problem. För första gången kommer inte det primitiva svänget lika otvunget som tidigare. Överflödet av öppna spjäll, det där helt hämningslösa som blåste oss av banan på den lysande [I]Scream, Dracula, Scream[/I] häromåret, har ersatts av en förbluffande statisk ljudbild, där trummorna bankar utan att kännas och där till och med blåset verkar trevande och osäkert. I [I]Panic Scam[/I] låter de till och med som Hoodoo Gurus, när de trodde att de skulle lira hårdrock. Ytterst oroande. Sorteras in under "att kunna men inte vilja", i hopp om bättring till nästa gång.
Skivbolag:
Artist:
