Nu är snart samtliga shoegazeband från det tidiga 1990-talet igång igen, och utöver det väletablerade veteranreceptet att samla så många originalmedlemmar som möjligt för att locka gamla fans vars plånböcker blivit fetare med åren att investera i konsertbiljetter och återutgåvor verkar de flesta av den här erans band anse att de inte riktigt var färdiga med skapandet.
Ride uppfann inte genrebenämningen shoegaze men de var tveklöst ett av de band som tydligast kom att definiera företeelsen att koncentrerat stirra på sina instrument för största möjliga popdistorsion istället för att möta publikens blickar. Andy Bell, Mark Gardener, Laurence Colbert och Steve Queralt återförenades 2014, och efter ett par år på veteranscenen kommer nu deras första studioalbum på 21 år. Deras trogna fans blir inte besvikna, eftersom de utan att vara rigida omfamnar alla dimensioner av sin tidigare musik, med stora låtar, massiva distorsionsväggar och milda röster.
Men i jämförde med flera av sina samtida fattades hos Ride alltför ofta minnesvärda popmelodier att bygga sina ljudväggar runt, och så är det fortfarande. Det drömska blir sömnigt, i synnerhet i tröga Home Is A Feeling, rytmerna för schablonartade och gitarroväsendet bara jämntjockt. Lateral Alice är visserligen en urladdning, men den är därmed också en av få stunder när Ride inte går på tomgång.
