Pilgrim

Likt en vuxenmusikens Rolls Royce har Clapton spunnit stilla och säkert genom snart tre decennier; alltid med en hög ambitionsnivå på sina sånger - och med en sångröst som faktiskt bara blivit bättre med åren. På [I]Pilgrim[/I], hans 13:e studioproduktion, sjunger han enastående bra - lyssna på titellåten, [I]Inside of Me[/I] och [I]Born In Time[/I]! - och har dessutom skrivit en samling personligt präglade sånger som mestadels är oerhört snygga; ovanligt mjuka soulmelodier, som han följer smeksamt med rösten. Det är ytterst lite blues, vilket vi tackar för - istället smyckas spår som [I]Circus[/I] och [I]Needs His Woman[/I] sparsamt med spansk gitarr - och är det någon som agerat förebild för Clapton den här gången måste det vara Curtis Mayfield snarare än BB King. Egentligen har albumet bara ett fel: produktionen, som är stel, syntetisk och utan udd, med ett 80-talsekande trumljud som snabbt går mig på nerverna. Hade Clapton lagt ribban lika högt där där som med sångerna (tänk om det hade svängt lika mycket om den här som om Nick Lowes senaste!) hade det här kunnat bli [I]riktigt[/I] bra. Istället blir det Armanisoul - snyggt, men livlöst. [I](Skivan släpps den 6 mars.)[/I]