När The Only Ones efter tre album la ner verksamheten 1982 innebar det att Peter Perrett kunde ägna all sin uppmärksamhet åt heroin och crack i en allt mer destruktiv spiral. En tillfällig återkomst med utmärkta The One 1996 var inte mer än ett flyktigt tecken på att någon livslåga ändå fanns kvar någonstans, och återföreningen med The Only Ones originalmedlemmar 2007 gav oss en lycklig nostalgisk stund vid deras Sverigebesök men var över lika snabbt som den kom. Att Peter Perrett skulle hitta ut ur spiralen var knappast väntat, och att han skulle spela in ett första soloalbum samma år som han fyller pension var ännu mindre sannolikt. Men det har han gjort, och det allra mest överraskande är den rent överväldigande kvalitet skivan håller.
Orsaken till att The Only Ones som tillsammans med The Clash är det enda bandet från den brittiska punkens guldålder vars inspelningar aldrig tappat i kvalitet och aktualitet är att de hade en helt annan substans än så många av sina samtida. Lite äldre och med erfarenheter från andra band och genres gjorde de en rockmusik som innehöll lätt psykedeliska drag, som vågade vara lika romantisk och desperat som den var uppkäftig och arrogant till och med i utstuderade provokationer som Why Don't You Kill Yourself.
Att How The West Was Won har samma kvaliteter blir omedelbart tydligt. Som sångare i rätt marginella England's Glory före punken ägnade Peter Perrett stor möda åt att åstadkomma perfekta släpiga Lou Reed-ripoffs, och till den kärnan återvänder han i skivans inledande titelspår. Det gör han med en finess och en humoristisk egg som är närapå lika bra än allt han åstadkom under The Only Ones storhetstid, och den rent sensationella kvalitetsnivån behåller han sedan över hela albumet.
Med en smågnällig röst fylld av arrogans, värme och egensinne, och med sönerna Jamie och Peter Jr från Babyshambles i bandet, sjunger han sånger vars inneboende hjärtekrossande romantik som gör att man förälskar sig helt och fullt i låt efter låt. När den inledande låttrilogin redan rört upp känslostormar så att man knappt kan sitta stilla fortsätter han att mata på med låtar som Troika ("I'll always be a part of you", upprepar han gång på gång trots att det var uppenbart redan vid första stavelsen) och Man of Extremes, som är en av flera självutlämnande stunder av djupaste svärta, missbruk och kärlek. Hade han inte haft sin livspartner och livräddare sedan 49 år Zena Kakoulli vid sin sida hade det tagit slut för länge sedan. "If I could live my whole life again, I’d choose you every time”, sjunger han med djupaste värme till henne, och den gripande An Epic Story är samtidigt en gripande kärleksförklaring och en briljant poplåt med kopplingar direkt tillbaka till hans avlidne gamla drugbuddy och samarbetspartner Johnny Thunders.
"I didn’t die, at least not yet, I’m still just about capable of one last defiant breath", konstaterar Peter Perrett om sitt eget crackberoende i Man of Extremes. Med How The West Was Won visar han sig kapabel till mycket mer än det.
