Penetration var ett av de bättre banden i Englands första punkgeneration, men det som gör Pauline Murray till en av postpunkens allra främsta artister är hennes album Pauline Murray & The Invisible Girls från 1980. Med Joy Division-producenten Martin Hannetts drömskt dova ljudbild och med passionerade låtar som Dream Sequence och Shoot You Down signerade Murray och Penetration-kollegan Robert Blamire var det en skiva att älska där och då, och som historien visat också musik av evig skönhet. Bland musikerna märktes Vini Reilly och Wayne Hussey, tillsammans med John Maher från Buzzcocks, och ändå överglänste inget på skivan Pauline Murrays skira och passionerade aggressivitet.
Därför är det så glädjande att det är just där det återförenade Penetration (nå, egentligen är det just bara Murray och Blamire från då) tar vid. Och att allt väsentligt finns kvar. Passionen, suggestionen, desperationen, balansen mellan melodisk skörhet och rebellisk attack. Gitarrslingor lika förförande som Pauline Murrays röst, särskilt i Just Drifting där de hade kunnat spelas av Tom Verlaine, och till exempel The Feeling lyckas vara lika drömskt svävande som den är skarp och direkt. Avslutande Outromistra som är en uppläsning av en EM Forster-novell är enda gången Penetration tappar nutidskontakten och blir enbart retro, men i övrigt är det märkligt hur Resolution likt Commando M Piggs comeback tidigare i år är lika akut nutida elektrisk new wave som stadigt förankrad i sina postpunkrötter.
En värdig uppföljare till den ovärderliga Pauline Murray & The Invisible Girls, alltså. Det hade vi slutat hoppas på för länge länge sedan.
