Nino Keller har främst gjort sig ett namn som trummis i oräkneliga projekt och konstellationer, så som Caesars, Les Big Byrd och nu senast The Slaves. På sin solodebut går han i motsatt riktning och hänger sig åt nio spår med vokal frånvaro. Där mycket av dagens instrumentella musik tampas med att hänföra gör Nino Keller just det och mycket därtill. Med en enorm variation från spår till spår skapar hans pianostyrda arrangemang vemod, utopier och mentala resor. Här får både filmmusik, klassiskt och postrock komma samman i en mediterande upplevelse som bekräftar att ord inte är nödvändiga för att väcka känslor.
Fler musikrecensioner
Diza Guava – Autokritik
"Guavas uttryck är sensuellt och lekfullt men det har ett tydligt allvar till sig."
Serpentwithfeet – Grip
"Det är en fin linje mellan sexig och hissmusik."
Idles – Tangk
"Bristol-gruppen lämnar politisk ilska, tonar ner på personliga trauman och släpper fram kärlek."
Mother Mother – Grief chapter
Efter Tiktok-viralitet släpper bandet sitt nionde album.
Paloma Faith – The glorification of sadness
"Högt och lågt när Paloma bjuder på en skilsmässoplatta."
El Perro del Mar – Big anonymous
På det nya albumet utforskar Sarah Assbring det egna inre mörkret efter att ha förlorat flera närstående.