Med sin Stora Amerikanska Rockmusik, tydligt påverkad av såväl Dylan som av Grateful Dead, My Morning Jacket är ett av de där banden som står på tröskeln till att bli monumentala. Men med sitt sjunde album tar de inte steget över tröskeln, därtill är The Waterfall på tok för ojämn. För varje intrikat George Harrison-slinga Jim James lockar fram ur gitarren unnar han sig också ett okänsligt riffande, för varje För varje briljant känslig Harry Nilsson-ballad som Get the Point finns en Like A River med ofokuserat flummigt falsettmässande. För varje fantastiskt psychrockigt porlande In It’s Infancy (The Waterfall) - skivans absoluta höjdpunkt - finns en svullen Compound Fracture full av trötta synthfanfarer direkt från åttiotalets AOR-mardrömmar.
Så där häller det på - för varje översvallande epos finns en motsvarande sömnigt anonymt mellanspår - och när 50 minuter har gått står det klart att My Morning Jacket har gjort ett album som till hälften är lysande och till hälften rentav dåligt. Kan de bara sortera bort de dimensionerna är imperiet deras.
