Det är kul när band som man slutat lyssna på för länge sedan, återfår ens intresse. Oftast beror ju skilsmässan på att man tappar intresset för band som inte lyckas utveckla sig -- i fallet Jesus & Mary Chain tappade jag intresset efter [I]Darklands[/I]. Vad jag gillade hos dem var den påtagliga känslan av simpla amerikanska 50-tals pastischer mitt i allt larm. De var inte sådär skitnödigt brittiska. De kändes mer besläktade med Ramones än plugghästig britpop. Men uppföljaren till nyss nämnda platta (samlingsplattan [I]Barbed Wire Kisses[/I] räknas inte) [I]Automatic[/I], kändes bara som en riktigt trött platta full av redan använda idéer och bandet förpassades ner i min musikaliska jordkällare. Desto roligare då att skottarna chockar på sin nya platta. Inte på så sätt att de bytt sound. Den lagom muggiga ljudbilden är intakt, liksom den arroganta släpsången, gitarrväggarna och det charmigt, lätt statiska kompet. Det ändrar man givetvis inte på. Vad de däremot lyckats med för första gången på bra länge är att skriva låtar som sätter sig. Att de sedan lyckats klämma in 17 stycken kanske var väl ambitiöst, men delar av den här plattan kommer absolut att ljuda ur min stereo ett bra tag.
Skivbolag:
Artist:
