Mos Def

16:28 1 Nov 2004
När Raphael Saadiqs gitarr drar igång [I]The Boogie Man Song[/I] och Mos Def slösjunger att han är "the most beautiful boogieman" så börjar jag direkt ana oråd. Trots den mjuka starten har det pratats om att detta är The Mighty Mos Defs rockskiva, en sådan som alla hiphoppare nuförtiden måste släppa. Jag vet inte varför, men det är tydligen deras JÄVLA jobb och hittills har väldigt få lyckats med konststycket att kombinera "bra" tolkningar av rockmusik med hiphopbeats och rap. Mos Def är maskerad och rödmålad på omslaget och direkt efter att Saadiqs softa gitarrlicks ebbat ut så brakar det loss med i tur och ordning [I]Freaky Black Greetings[/I], [I]Ghetto Rock[/I] och [I]Zimzallabim[/I] -- en trio hårda rifforgier eller bara funkriff som uttråkat tar sig igenom Mos Defs bluesprat. Kanye West snor samma Doors-sampling till [I]The Rape Over[/I] som han snodde åt Jay-Z på [I]Takeover[/I] från [I]The Blueprint[/I]. Gud. Vad. Tråkigt. Shuggie Otis lägger bluesgitarr på [I]Blue Black Jack[/I] och när tar detta elände slut? Besvikelsen över att älskade Mos Def börjat bröla är inte hela sanningen här -- det här hade låtit illa om musiken hade gjorts av en rockman också. Loj och trögflytande utan nerv. Få rappare kan sjunga som Mos Def, få rappare kan bevisligen ha så dåligt omdöme. Årets bästa Mos Def-låt, den sparsmakade [I]Summertime[/I] är inte ens med här. Avslutningen är bättre. Från [I]Hair[/I]-samplande [I]Sunshine[/I] och framåt är rocken så gott som bortblåst, men den har satt sina spår, tuggat sig igenom allt pepp en Mos Def-skiva kan frammana. Och när man minst anar det så kommer metallriffen tillbaka som rabiessmittade hundar som vill jaga bort dig från den här skivan. Så nära [I]Umi Says[/I] och [I]Ms. Fat Booty[/I] du kan komma.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner