Jag tror att det handlar om muskler, och kanske solsken. När trashrockare som Mike Monroe pumpas upp med adrenalin, muskler, storbudget och superhjältedrömmar om världsherravälde blir det bara svulstigt och heavymetal-fjanterier. Genom historien har sådana dopningsfall ägt rum i Kalifornien, och informationen om att Mike Monroes återgång till solokarriär mellan Hanoi Rocks-återupplivningarna spelats in i L A är illavarslande. Men även om det där tröttsamt storslagna hörs i Modern Day Miracle och några låtar till så är motsatsen vanligare. Med skitiga rocklåtar som '78 ("you can take à boy out of 78.... You can't take '78 out of a boy") närmar han sig snarare sitt ursprung på Hanoi Rocks första skeva försök att slå igenom som Johnny Thunders osnutna kusiner i ett nerdekat London stinkade av sur öl, och det är sensationellt bra. Inhopp från Lucinda Williams och hans höghet Kilmister är visserligen bara kosmetika, av den kladdiga överdrivna och påtagligt iögonfallande karaktären, men visst bidrar de till att autenciteten höjs ett par nivåer, precis som avsikten var.
Skivbolag:
Artist:
