Mattias Alkberg – Åtminstone artificiell intelligens

Sara Berg 00:00 13 Sep 2017

Mattias Alkberg är en oerhört produktiv artist. Ger han inte ut skivor (ca en om året), så skriver han poesi, krönikor eller böcker. Kanske är det bra för kreativiteten att inte bo i en storstad. Eller bara bra för sinnet generellt, vilket avhandlas i Relativt Norrbotten. Som vanligt är det texterna som är lite viktigare än musiken, detta är inte bara ord med rätt antal stavelser, det är meningar som säger något, ofta politiskt. Jag gillar albumtiteln, som anspelar på att vi borde sluta vara rädda för AI och istället omfamna att det åtminstone finns något slags intelligens på den här planeten. För att vara krass. Men rent musikaliskt är detta en snällare och mindre punkig skiva, rentav Elvis-svängig, som i Innan försvinner, eller Springsteenskt arenarockig och Hellströmskt euforisk som i Vem vill kramas. Och i Obeskjuten möter Ted Gärdestad Ulf Lundell. Om det är ett sätt att locka människor med mer klassisk musiksmak att vilja lyssna på skivan, så är det ett smart grepp. För oss andra väger Alkbergs skeva röst upp för allt det vanliga och som en bonus avslutas skivan med Slavarna lyder inte och det känns som om Mats Paulson varit en inspirationskälla.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Anna of the North – Lovers

Oslobaserade duon Anna of the North ledd av Anna Lotterud släpper i och med Lovers en fin debut på ämnet de jour - hjärtesorg. 

Här samsas välproducerad syntpop med Celine Dion och powerballadsintron. Som debuter inte sällan är, är plattan arbetad och polerat så pass att den i viss mån tappar det bräckliga och innerliga som behövs för att det ska bli riktigt bra. Istället försvinner den i det bottenlösa utbud av 80-talsnostalgisk hjärtesorg musikbranschen pumpar ut just nu.