Den här releasen är på ett sätt svår att hantera. Dels för att det är svårt att förmedla känslan av värme och njutning som skivan sprider, men dels också för att den i någon mån är ett exempel på mitt misslyckande. Oberoende var i världen och i hur små upplagor de släpps får så här fantastiska skivor inte passera under radarn. Men när Big Inner först gavs ut i USA i höstas var det just vad som skedde inte bara för undertecknad. Tack vare den ständigt vakna etiketten Dominos europeiska release blir alltså det som några få förstod var en av förra årets bästa skivor istället en av de bästa skivorna under 2013 för väldigt många.
Matthew E White är en storvuxen 30-årig man som länge hängt och spelat med folk som Bon Iver, Megafaun och The Mountain Goats. Nu inviger han officiellt sin källarstudio Spacebomb genom att solodebutera med Big Inner (eller, om du vill, ”Beginner”), och det, mina vänner, är en skiva att älska.
För även om Spacebomb ligger i Richmond, Virginia, är den baserad på hur Stax- och Famestudios var uppbyggda, och verkar dessutom ha massor gemensamt med Bearsvillestudion utanför Woodstock, där bland annat The Band utvecklade sitt sound. Det är på en botten av sådana referenser Matthew E White bygger sin stilla soul med country- och folkkaraktär, snyggt arrangerad som för 40 år sedan utan att kännas det minsta museal. Rytmsektionen är loj men känslig, och lika varmt funkig är hans rytmgitarr och soulpiano. Sologitarren är sparsmakad men exakt, och när det behövs finns både distinkta stråksektioner, stora blåssektioner och känsliga körer att tillgå bland lokalbefolkningen.
Inslag av återhållsamt jammande får utrymme utan att någonsin dominera, och någon gång tillåts det exakta men fortfarande i högsta grad organiska blåset slå över i frijazz-fraser. Och bland de mer introverta folksoulsånger som dominerar och sätter skivans mjukt svängande ton finns också Big Love som med suggestiv groove och jazzigt piano är en av skivans allra starkast lysande ögonblick. Mer samtidsinriktade har velat dra paralleller mellan den själfullt suggestiva groove som Matthew E White frammanar och till exempel Spiritualized och Lambchops soulögonblick, men lika nära är det till 70-talets Marvin Gaye och någonstans Curtis Mayfield.
Det som slutligen gör upplevelsen av de oantastliga låtarna fullständig är Matthew E Whites stilla viskande sång, vars like inte hörts sedan Bobby Charles eller Harry Nilsson. Han närmast smyger fram sina hyllningar till livet, till kärleken och till Gud (även om han torrt konstaterar att han inte är säker på om han är troende strax innan avslutande Brazos slår över i salig gospel av finaste märke, med en himmelsk kör som deklarerar att "Jesus Christ/ Is our Lord/ Jesus Christ/ He is your friend").
Mindre försiktigt inkorporerar han kompletta fraser ur sin favoritmusik, allra tydligast och bäst i smygande och alldeles överväldigande Will You Love Me där både Joe South och Many Rivers to Cross samsas. Det, liksom lika klara citat av till exempel Jorge Ben i nämnda Brazos och Randy Newman, handlar minst av allt om stöldförsök utan ska helt och hållet ses som tecken på djupaste aktning.
Den som missade Big Inner i höstas bör alltså inte göra om det misstaget nu. Med all sin mänskliga sårbarhet är det en skiva människor kommer att referera till i termer av ”perfekt” i under många årtionden framåt.
