När Mark Kozelek började sjunga stillsamt plockade AC/DC- och John Denver-covers med sin akustiska gitarr var sensationen dubbel. Dels var hans avklädda tolkningar så vackra att de tog andan ur lyssnare, och dels var han relativt ensam om att göra den sortens tolkningar som lyfter fram melodier från oväntat håll. När han nu avslutar det konceptet, att döma av valet av albumtitel åtminstone, med en samling sånger från diverse hyllningsalbum och liknande finns bara den första sensationen kvar.
Men även om det inte längre är en så unik idé, och även om en uppenbar lärjunge som José González utklassar Mark Kozelek i gitarrteknik, så är det fortfarande lika bedårande vackert när han försiktigt sjunger Hüsker Dü, Low eller Stephen Sondheim (och ett lite meningslöst återbesök i AC/DC-katalogen, dessutom). Mark Kozeleks röst och gitarr har det vackraste vemodet och besitter den helande kraft vi behöver en obarmhärtigt solig nyårsdag.
