Förra gången hade de en massa att säga om sin samtid. På sin bitvis strålande Londonskildring The Liberty of Norton Folgate överraskade Madness genom att vara innovativa, hungriga och aktuella. Det gör de inte nu. Tvärtom.
Här gräver veteranerna djupt i nostalgikofferten och gör allt för att upprepa eller åtminstone påminna om hur det lät när de prenumererade på topplatser på Englandslistan för 30 år sedan. För omslaget hyr de in Sgt. Pepper-konstnären Peter Blake, med anskrämligt resultat. 80-talsproducenten Clive Langer dammas av, ska-stämpeln sätts med Death of A Rude Boy och första singeln får heta My Girl 2 (jodå, My Girl var en av deras tidiga hits). För att verkligen hamra fast de nostalgiska poängerna återanvänder de sedan arrangemangsknep och blåsfraser från gamla framgångar som Embarrassment och It Must Be Love.
Men att de den här gången nästan enbart talar om sitt förflutna innebär inte nödvändigtvis att det är dåligt. För i deras förflutna har alltid funnits en smittande entusiasm och en ruskig fingertoppskänsla för de klockrena popmelodierna, och sådant finns det gott om även här, utöver i redan nämnda låtar också i synnerhet i Leon. Dessutom finns här små finesser till exempel i form av La Luna med latinrytmer och -blås, som är en fin blinkning till Ian Dury, och Misery som svenska dansband borde slåss om att lägga till sin repertoar.
En bra Madnesskiva och ett utmärkt popalbum är det med andra ord. Och stötar som inte bara står ut med nostalgi och självförhärligande citat utan rentav längtar efter sådant kommer att ha ännu lättare att bejaka Oui Oui Si Si Ja Ja Da Da.
