Attityd är inte allt, men väldigt mycket. Om man sedan kombinerar sin arrogans med rock’n’roll-larm, punkoväsen, gammal simpel pop och glimten i ögat kan det inte bli mycket mer charmerande. Ett band som till exempel New York Dolls förstod att utnyttja det till fullo, och medan många av deras följare nöjt sig med gitarrlarm, självdestruktivitet, glitter och utsmetad kajal har Lucern Race aka Luke Reilly fullt ut förstått helheten.
Eller inte förstått, snarare, för den urladdning som är hans debutalbum är inte resultatet av strategier eller medvetna konstruktioner utan snarare av okontrollerad nyfikenhet och bristande impulskontroll. Bakom gitarrlarmet på Stockholm One gömmer sig alltså banala poplåtar som hämtar sina harmonier lika ofta från barnkammarsånger som från girlgroup-traditioner, och det är lika simpelt som fantastiskt. I Perfect Crime gör han tidiga The Strokes bättre än The Strokes gjorde själva, och den charmerande otighta The Ballad of Falugatan är allt annat än en ballad. Lika attraktiv är överstyrda Stockholm Syndrome med fint misslyckat taktbytesexperiment, och med gamla Eddie Cochran-lån använder Luke Reilly sin fladdriga röst åt att leka Sid Vicious i Sunshine Blues. Att han i sin rent strålande skrammelcover av Teddybears Yours to Keep (bara det!) får sällskap av The Hanged Man gör ju inte saken sämre.
