Den 6 april såg jag Lauryn Hill spela på Estadio Nacional i Santiago, Chile. Spelningen var del av en hyllningsfestival till Bob Marley (i tidningar omnämndes hon främst som mor till Marleys barnbarn) och 40.000 chilenare puffade på jointar som flickorna smugglade in i sina BH:ar. När Lauryn gick av scenen exploderade stadion i busvisslingar. Sex helt nya låtar, desperat framruskade ur en ensam gitarr och med upprepad vädjan att chilenarna, varav inte många av oss habla ingles överhuvudtaget, skulle lyssna på hennes nya superduperdjupa texter.
Inte riktigt vad som förväntades av publiken som
lagt 6.000 pesos (hundra spänn) på att få lyssna till [I]Killing Me Softly[/I], [I]Ex-Factor[/I] eller åtminstone Marleys [I]Is This Love?[/I]. Hon brukade vara etta på topplistan. Nu gör hon allt för att ta avstånd från allt som kan tänkas vara underhållning.
Om vi lägger undan tanken på att ett gäng av Santiagos fattiga arbetarklass kände sig blåsta för några veckor sedan så är Lauryns nya skepnad i högsta grad värd att ta på allvar.
Saker förändras, det känns inte längre lika viktigt att köpa diamantringar som att försöka hitta till någon slags sanning och andlighet. Åtminstone känns det så när Lauryn sjunger sina sånger i MTV:s Unplugged-studio eller i en arena där tusentals dissidenter hölls fångna efter statskuppen 11 september 1973.
Just det septemberdatumet i fjol förändrades själva luftrummet för den amerikanska musikern att röra sig i. Det är till exempel inte alls
överraskande att hennes gamla vapendragare Wyclefs nya singel [I]PJs[/I] är ett avståndstagande från den glitterimage han har. Låten är medryckande, och säkerligen ärligt menad, men den visar också att vägen från Pepsi-reklamen tillbaka till gatan är mycket svårare än man kan tro. Lauryn gick den långa vägen, hon stängde in sig i ett par år, råpluggade bibeln, hittade en andlig mentor och började om på nytt.
För MTV Unplugged spelade hon tretton helt nya låtar, varken särskilt melodiska eller lättillgängliga skall tilläggas. Fingrarna snubblar på strängarna, vissa ord verkar vara jättesvåra att uttala, hon gråter, hon stammar, hon sjunger att hon hittat Gud och att systemet är ett skämt. Det är sånt som Ron Howard gör filmer om.
Hon påminner lite om den där svarta snubben som spelade på Woodstock, Richie Havens. Och hon fick mig att leta upp Silvio Rodrígues magiska [I]Al final de este viaje[/I] igen. Fast den mest självklara kopplingen är till Bob Marleys [I]Redemption Song[/I]. Se det här som en antydan till vart hon är på väg. Räkna med att hennes nästa studioalbum blir en lika inspirerande vägvisare som Marvin Gayes [I]What's Goin' On[/I].Skivbolag:
Artist:
