När Kai Martin & Stick! släppte sitt andra album Röd Plåt 1982 hade det mesta förändrats sedan den anarkistiska debuten Biomusik två år tidigare. Istället för debutens spretande galenskaper och lustigheter hade Kai Martins texter utvecklat en utstuderat dramatisk komplexitet som matchade hans allt mer teatraliska sång (tänk Johan Kinde blandad med Jonas Gardell och Nina Hagen, på ett bra sätt). Istället för debutens galopperande new wave lutade Röd Plåt sig tungt mot den begynnande New Romantics-scenen, med storslagna synthsjok, mullrande pukor och djupa melodiska basgångar. Gomer Explenschs saxofonutbrott hölls i betydligt kortare tyglar, även om enstaka vildsinta utbrott är den mest påfallande kopplinngen mellan bandets faser.
När Kai Martin & Stick! återförenades mera seriöst för några år sedan var det också till materialet från Röd Plåt man återvände, inte till debuten. och på samma sätt förhåller det sig med deras comebackalbum, drygt 30 år efter att de senast hördes av på skiva. Det är ett problem, för i backspegeln är allt utom debuten ljudmässigt hårt märkt av tidens gång, och till sitt sound är [utan titel] fastnaglat i en dåtid som inte lär få någon renässans på länge. Här finns samma storslagna dramatik som då, samma Visage-, Ultravox- och Simple Minds-poser, samma ödesmättat ekande arenaarrangemang och samma effektsökande ordval. Låttiteln Skri rimmas till exempel oblygt med både "frenesi", "fantasi" och "barbari", och Kai Martin drar sig inte för att skjuta in ett Pär Lagerkvist-citat i en bisats däremellan.
Med sitt svårt daterade sound lär [utan titel] förbli en angelägenhet enbart för den publik som följt Kai Martin & Stick! sedan storhetstiden. Men dessa blir samtidigt belönade med ett låtmaterial som faktiskt matchar Röd Plåts, och som bandet aldrig kom i närheten av efter det. Ljug för mig går att skandera intill ett oantastligt posörrevolutionsanthem som Rör rör rör dig nu, och finsmakare i Kai Martin & Sticks gamla publik kan till och med hitta guldkorn även i de tidstypiska arrangemangen. Trots en del svajigt syntetiska 80-talsrytmer i refrängen är Hjärta av sten en av skivans höjdpiunkter, och den ger dessutom utrymme för bandets nytillskott Alex Gabay att briljera med ett basspel vars like inte hörts sedan Mick Karn gavs fritt spelrum i sena Japan. När så Gomer Explensch så får tillfälle att blåsa fritt i sin saxofon på några ställen vaknar bandets ursprungliga engagemang, så även om det finns en del hos [utan titel] att anmärka på gör den inte trogna Kai Martin & Stick!-lyssnare besvikna.
