Att Joni Mitchell fortfarande 40 år efter sin debut går till våldsamma angrepp på konsumtionssamhället och på miljöhotet är inte det mest kontroversiella med Shine. Inte ens att hennes återkomst till musikbranschen sker på Starbucks skivetikett är det mest kontroversella. Nä, det som sticker i nymoraliska amerikanska ögon är omslaget, som skivbolaget har ansett sig tvungna att trä ett brett band tvärs över, för att dölja de avbildade balettdansörernas stjärtar.
Men det mest sensationella med albumet är något helt annat. Joni Mitchell bottnar nämligen precis som vanligt i klockrena melodier med ett jazzigt djup, och det gör att hennes sånger framstår som så där eviga och självklara som bara Paul Simon brukar förmå. Att hennes återbesök i sin klassiker Big yellow taxi inte ens kvalar in bland skivans fem bästa spår säger mycket.
