Gillar du musik? Ja, alltså, lyssnar du på musik i annat syfte än som kuliss eller tidsfördriv eller i brist på annat? Gråter du ibland när du hör en låt eller en artist eller en strof? Ler/skrattar/biter du dig i underläppen emellanåt när du lyssnar på musik? Har du blivit kåt på grund av en låtjävel någon gång eller kan du relatera till de flesta av dina direkt livsavgörande ögonblick med hjälp av en låt/platta/artist?
Bra. Då är detta något för dig. Det lovar jag eftersom detta är något så unikt som en gammal och relativt märkt man som talar om för oss att även om detta är det sista han gör så skulle han aldrig drömma om att avvika från vad han bestämt sig för. Nämligen att spela in musik som slår an grundläggande känslor hos lyssnaren. Johnny Cash är snart 70 år, han har gett världen ett stort antal, ja vad skall man kalla dem om inte evergreens och sedan några år tillbaka har han bestämt sig för att sjunga sitt testamente. Det handlar inte om att i toner berätta hur många svarta skjortor sonen, frugan, kompmusikerna eller barnbarnen får ärva utan något större som angår betydligt fler människor.
Som du. Och jag. Vi som lever våra liv genom musiken. Det skulle kunna vara outhärdligt pretentiöst men det är det inte. För mannen som ger oss detta heter Johnny Cash.
Tillsammans med Rick Rubin har han nu satt samman tre plattor fullsmäckade med livserfarenhet. Alla tre innehåller såväl tolkningar av andra artisters sånger som hans egna kompositioner och jag inbillar mig att det var ett sjuhelvetes lyckokast att Rick Rubin kom in i Johnnys liv. Inbillar mig att det är han som varit låtmässig urvalsmaestro/guide i populärmusikdjungeln. Som talat om för Johnny att han borde pröva den där låten av Glenn Danzig, Soundgarden, Tom Petty eller whoever.
Sången och gitarren sköter Johnny själv och oavsett om han tacklar Bonos tvivel, Caves maniska desperation eller sitt eget krassa (och inte sällan bittra/ledsna) konstaterande får vi det The Cash Way; det vill säga fyllt av mognad, eftertanke och klarsynthet. Med tjockt ärgade och helt avklädda stämband skänker han och hans sargade själ magi åt oss som inte har musik enbart som en audiovisuell tapet utan som kan tänka oss att skratta, älska, våga, gråta, skrika, komma, fejka och allt annat som gör oss till de individer vi är till tonerna av musik. Goda eller onda. Hela eller halva. Harmoniska eller deprimerade. Oavsett inbillar jag mig att detta är något av det mest värdefulla man kan höra i dag.
Tydligast blir det i spår två, [I]Solitary Man[/I], en sång präglad av bitterhet, längtan, svek och åtrå. Ytterst inser han att han inte är intresserad av en kvinna (även om han skulle kunna döda för en) så länge han inte känner tilliten, tryggheten, den uppriktiga kärleken. Eftersom inte den finns av olika anledningar får det hellre vara. Då lever han hellre själv och odlar sin av bittra örter vildvuxna trädgård. Kalla det envetet, idiotiskt eller gubbkonservativt. Ytterst handlar det inte om att anamma hans beteende utan att lyssna, förstå, känna in. Och att älska hans musik och uttryck för vad det är. Ord från hjärtat av en man som gått in på livets upplopp.Skivbolag:
Artist:
