När Laura Nyro, å ena sidan ett underbarn med klockren röst och å andra sidan en svårmodig NY-cyniker av Lou Reed-klass, slog sig ihop med soultrion LaBelle för att sjunga Brill Building-standards. Deras Kenny Gamble och Leon Huff-producerade [I]Gonna take a miracle[/I], full av avskalad soul och gospel utslängd på Manhattans skitiga trottoarer, är fortfarande oöverträffad.
Det tycker Rilo Kileys ledare Jenny Lewis också. Hon älskar [I]Gonna take a miracle[/I] så mycket att hon helt enkelt var tvungen att försöka göra en egen motsvarighet.
Jenny Lewis motsvarighet till Patti Labelle/Nona Hendryx/Sarah Dash är de gospelsjungande Kentucky-tvillingarna Chandra och Leigh Watson, som inte är fullt lika frivola som förebilderna. Det går liksom inte att föreställa sig de båda kvinnorna som avbildas på omslaget framställa ligga-erbjudanden på risig franska, snarare ser de ut som vuxna versioner av spöktvillingarna i The Shinings hotellkorridorer.
Men de erbjuder en gedigen själfylld omgivning till Jenny Lewis trygga folkröst och till och med viss religiös tröst när hon grubblar som värst i tvivlets vals [I]Born secular[/I], med kyrkorgel och förtröstan i ena ringhörnan, och svordomar och lust i den andra.
För Jenny Lewis är allt annat än lycklig i sina skillingtryck och övergivet vindpinade bluessånger. "I could be happy", försöker hon övertyga sig själv, men riktigt glad låter hon bara när hon skapar ett eget allstar-band i en tolkning av Traveling Wilburys [I]Handle With Care[/I] (hur kan den ha fått ligga orörd så länge?). Med Ben Gibbard som Roy Orbison, M.Ward som Jeff Lynne och Coner Oberst som Bob Dylan är den ett lekfullt avsteg från ambitionen att åstadkomma egna mirakel, en ambition som Jenny Lewis naturligtvis inte kan leva upp till. Men hon är banne mig på god väg.Skivbolag:
Artist:
