I Am Kloot - Let It All In

Patrik Forshage 00:04 25 Jan 2013

 

Vi har sagt det förr - med övertygande melodier, skarpa betraktelser och personlighet att gödsla med borde John Bramwell och hans I Am Kloot ha slagit igenom totalt redan i den där quiet-is-the-new-loud-vågen för tiotalet år sedan. Det gjorde de dock inte, och sedan har det varit som förgjort, trots att deras källa verkat outsinlig. Men på senare album har de haft draghjälp av Guy Garvey från Elbow, som bekänner sig som I Am Kloots största fan, och ta i trä - plötsligt har det börjat det röra på sig med en Mercury-nominering som höjdpunkt. 

Här upprepas alltså samarbetet, och även om trions avskalade och provocerande dryckesvisor slipats av en aning med jazzgitarrer och stråkpartier är essensen av real ale-förstärkt Manchester-arrogans och snett leende självdestruktivitet intakt. Och med låtar som Mouth on Me har de alla möjligheter att fortsätta erövra först Storbritannien och sedan världen, 10 år försenade.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

Tory Lanez – I Told You

En blandning av mysig R&B, brysk Future-trap och autotunad radiopop. Både var för sig och inkorporerade i varandra. På vissa ställen var för sig men på samma låt. Låter det rörigt? Det är det. Men ändå kul på något sätt. Hade han bara struntat i de intressedödande skitsen hade albumet förmodligen varit en underhållande lyssning från start till mål.

Frank Ocean – Blonde

Det karaktärsmässiga steget från Endless till Blonde är inte särskilt långt, men det existerar i allra högsta grad. Framförallt ligger skillnaderna i strukturen, men Blonde låter också dyrare och ljudmässigt rikare än sin två dagar äldre föregångare. Något överproducerat arenanummer är det dock långt ifrån. Den soniska rikedomen består mestadels i en omfattande variation på ett fåtal instrument och en, med Frank Ocean-mått mätt, större vokal oförutsägbarhet.  

Frank Ocean – Endless

Trots att Frank Oceans perfektionism länge varit vida känd upplevs Endless som ett konstant flöde av spontanitetspräglad musik, som här och var saktar ner tillräckligt för att han ska kunna fullborda en tanke helt och hållet. Den processgrundade musiken kan ses som en audiell version av den spiraltrappa Ocean bygger i albumets visuella del. Ett arbete som inte innefattar den färdiga produkten, utan bara vägen dit.  

The Veils - Total Depravity

Med fog kan man beskylla The Veils för spretighet. På sitt femte album, producerat tillsammans med El-P, gör Finn Andrews i ena stunden en synthpunk som ekar Suicide och befolkas av såväl L Ron Hubbard och påven som av Ingrid Bergman och Steve McQueen. Omedelbart efteråt låter Finn Andrews röstmässigt exakt som David Byrne, och på andra håll som John Lydon i elektronisk dub. I sådana elektroniska partier är The Veils komplexa och krävande, i A Bit On the Side snarare suggestiva och dramatiska och i elpianopopiga Low Lays the Devil inbjudande och vänliga.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!