I Am Kloot - Let It All In

Patrik Forshage 00:04 25 Jan 2013

 

Vi har sagt det förr - med övertygande melodier, skarpa betraktelser och personlighet att gödsla med borde John Bramwell och hans I Am Kloot ha slagit igenom totalt redan i den där quiet-is-the-new-loud-vågen för tiotalet år sedan. Det gjorde de dock inte, och sedan har det varit som förgjort, trots att deras källa verkat outsinlig. Men på senare album har de haft draghjälp av Guy Garvey från Elbow, som bekänner sig som I Am Kloots största fan, och ta i trä - plötsligt har det börjat det röra på sig med en Mercury-nominering som höjdpunkt. 

Här upprepas alltså samarbetet, och även om trions avskalade och provocerande dryckesvisor slipats av en aning med jazzgitarrer och stråkpartier är essensen av real ale-förstärkt Manchester-arrogans och snett leende självdestruktivitet intakt. Och med låtar som Mouth on Me har de alla möjligheter att fortsätta erövra först Storbritannien och sedan världen, 10 år försenade.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

Beth Orton – Kidsticks

Beth Orton är en sådan där artist vars namn jag mycket väl känner till, utan att egentligen kunna räkna upp en enda av hennes låtar. Hon skapar album istället för singlar, helheter istället för beståndsdelar. På nya skivan är hon mer experimentellt elektronisk, vilket är ett lyft. Hon har annars en tendens att lätt försvinna i bruset av betydligt mer catchy musik, nu är åtminstone singeln 1973 lite popigare, liksom inledande och ganska peppiga Snow. Men även denna gång passar soundet bättre för meditationsyoga än powerwalk.

Niklas Lind – Gammal kärlek

Den som sörjer Lars Winnerbäcks skifte från finurlig poptrubadur till maffig rockman eller saknar Olle Ljungström och hans mer nedtonade sånger har mycket att hämta hos Niklas Lind.

Här finns det avskalade, sorgmodiga och bossajazziga, den långsamma, Monica Zetterlundska promenaden genom stan och en dos av Olle Adolphson. Niklas Lind är på topp i de lugnare låtarna, hans röst passar bäst i mjuk form. De klämmigare och svängigare bitarna känns däremot ganska överflödiga och hade lätt kunnat plockas bort.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!