Under större delen av sin karriär har Håkan Hellström varit den ensamma losern, det krossade hjärtat och de olyckligas skyddshelgon. Så blev han gift och lycklig och tappade liksom farten lite. Nu har han dock hittat sin nya stämma och den är mjukare, mer drömsk och har ett varmt och omfamnande sound, den är storslagen och svulstig utan att bli smaklös. Detta är mycket bättre än allt det skeva och kantiga som jag tidigare haft så svårt för, det här är en vuxen Hellström som inte tappat energin, men lärt sig att kanalisera den bättre.
Skivan heter som den svenska nationalsången och det är måhända ett sätt att reclaima allt nationalistiskt från Sverigedemokraterna, men det är även en bra beskrivning av ljudbilden, som är en väl avvägd blandning mellan klassisk, svensk viskonst och lyxigt producerad nutidsmusik.
Hellström har skapat en folklig nationalhymn i poptakt, med såväl euforiskt vackra I sprickorna kommer ljuset in, som Du gamla (That's alright since my soul got a seat up in the kingdom) med en samplad Laura Rivers och Hoppas det ska gå bra för de yngre också med ett gäng göteborgare som gaggar om gamla minnen till framtidsoptimistisk musik. Alltsammans betydligt mer innovativt än alla låtplagiat han anklagats för genom åren.
