Det är som om tiden stått stilla. Det är som om Grace Jones frusits ned medan hon fortfarande var postpunkens creddiga discoalibi strax innan 80-talet hann halvvägs, och nu tinats upp för att fortsätta just där hon slutade. Hon ser exakt likadan ut, hon jobbar med samma gamla Sly & Robbie, och hennes musik låter likadant. Det är smart högteknologisk reggaedisco. Några skillnader går att hitta för den som letar noga, bland annat i de elektroniska ljudet och i att Tricky, som knappt var född när hon blev nedfrusen, blandar sig bland gäster som Brian Eno och Tony Allen.
Sånt skulle man kunna ironisera länge över, men Grace Jones får sista skrattet eftersom Hurricane samtidigt låter avsevärt modernare än årets skivor av säg Cindi Lauper och Madonna. Särskilt softa I'm Crying (Mother's Tears) och den öppningsspåret This is, vars stenhårda fras "This is my voice, my weapon of choice" med all säkerhet landar henne också fler Bond- och barbarroller.
