The Genuine Fakes – “The Striped Album”

Patrik Forshage 05:00 4 Dec 2010

Varje år poppar det upp något nytt band som fallit för den gubbigaste av alla infantila genres, och i slutet av nådens år 2010 är det stockholmsbandet The Genuine Fakes tur att pröva powerpopvingarna. De har laddat upp med alla de rätta attributen, från det gemensamma falska efternamnet Fake via fyra matchande mustascher, rätt Rickenbackers och orglar till ett oblygt uppräknande av såväl Cheap Trick och Big Star som Jellyfish och Posies bland referenserna. Och mot alla odds lever de upp till de orimligt höga förväntningar som den kaxiga namndroppande innebär. De matchar snygga stämsångsinsatser och kraftfulla gitarrattacker med ett nästan löjligt starkt låtmaterial, och även om powerpoppubliken är liten i Sverige finns en stor grupp hängivna internationellt. I de kretsarna kommer inte The Genuine Fakes ha några svårigheter att få uppmärksamhet.
Skivbolag: 
Artist: 
2 Visa kommentarer (2)

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

Tory Lanez – I Told You

En blandning av mysig R&B, brysk Future-trap och autotunad radiopop. Både var för sig och inkorporerade i varandra. På vissa ställen var för sig men på samma låt. Låter det rörigt? Det är det. Men ändå kul på något sätt. Hade han bara struntat i de intressedödande skitsen hade albumet förmodligen varit en underhållande lyssning från start till mål.

Frank Ocean – Blonde

Det karaktärsmässiga steget från Endless till Blonde är inte särskilt långt, men det existerar i allra högsta grad. Framförallt ligger skillnaderna i strukturen, men Blonde låter också dyrare och ljudmässigt rikare än sin två dagar äldre föregångare. Något överproducerat arenanummer är det dock långt ifrån. Den soniska rikedomen består mestadels i en omfattande variation på ett fåtal instrument och en, med Frank Ocean-mått mätt, större vokal oförutsägbarhet.  

Frank Ocean – Endless

Trots att Frank Oceans perfektionism länge varit vida känd upplevs Endless som ett konstant flöde av spontanitetspräglad musik, som här och var saktar ner tillräckligt för att han ska kunna fullborda en tanke helt och hållet. Den processgrundade musiken kan ses som en audiell version av den spiraltrappa Ocean bygger i albumets visuella del. Ett arbete som inte innefattar den färdiga produkten, utan bara vägen dit.  

The Veils - Total Depravity

Med fog kan man beskylla The Veils för spretighet. På sitt femte album, producerat tillsammans med El-P, gör Finn Andrews i ena stunden en synthpunk som ekar Suicide och befolkas av såväl L Ron Hubbard och påven som av Ingrid Bergman och Steve McQueen. Omedelbart efteråt låter Finn Andrews röstmässigt exakt som David Byrne, och på andra håll som John Lydon i elektronisk dub. I sådana elektroniska partier är The Veils komplexa och krävande, i A Bit On the Side snarare suggestiva och dramatiska och i elpianopopiga Low Lays the Devil inbjudande och vänliga.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!