Som tiden går. Södermalms-hiphop brukade handla om The Roots, Common
och att sitta med ölburkar och diskutera sexism. Men sedan kom Pharoahe Monchs [I]Simon Says[/I] och med ett enda "rub on your titties" insåg alla att det inte riktigt gick att på allvar tycka illa om Jay-Z och alla de andra dansgolvsfyllarna, trots att han hade bikinitjejer i videorna. Eye N'I's singel, den stelopererade [I]Höger vänster[/I], låter väldigt mycket som [I]Simon Says[/I] fast med Thåströmgitarrer. Allt är som det skall alltså.
Samtidigt är det något som är väldigt fel.
Jag trodde den här skivan skulle vara toppen. Jag gillar Eye N' I. Han skriker mycket, han skriver de bästa hookarna åt Petter och han gillar Jamaica. Han är dessutom den ende på Bananrepubliken som i princip kan göra en helt bisarr platta utan att tänka på vad som funkar på radion. Allt det här märks på [I]Radiorevolution[/I]. Det är hårt och kompromisslöst, Eye N' I växelvis skriker och fräser och ingen radioprogrammerare kommer gå igång på det. Men det är inte särskilt bra och det gör mig ledsen.
Vill man ha stenhård röjhiphop hittar man bättre saker på den nya Adam F-skivan. Som när M.O.P. väller fram och visar en testosterondriven brutalitet som skulle imponera på Pantera. Jämfört med dem känns Eye N' I's skiva som ett lite blekt, platt och tafatt svenskt hobbyprojekt. Hiphopens Mary Beats Jane alltså.
Men han har garderat sig snyggt. Ungefär tio gånger skriker Eye N' I att recensenter på nöjestidningar inte kommer fatta ett dugg av den här skivan.
För att vara säker på att få rätt i sin profetia så gjorde han den kallaste, stelaste, tråkigaste skiva han kunde. Undrar om han är nöjd nu.
Skivbolag:
Artist:
