Det är förståeligt att Eminem uppskattas mycket för sin lättbegriplighet. Den metaforslungande lintotten mynnar sällan ut i svårförståeliga ghettotirader, utan håller sitt rappande på samma okomplicerade nivå som MTV-hallåorna som introducerar hans nya videos - om än med smutsigare engelska.
Eminem lever ut sin ointagliga självbild, sina orubbliga uppfattningar om musik och omgivningen för miljoner ungar världen över. Eminems (icke-)budskap är måhända enkelt, men det har luckor och ojämn kvalitet. Till exempel blir Eminems artistskap sällan mer pinsamt transparent än när han pladdrar för mycket, blir för paranoid för att verka alldeles tillfreds med sina egna tankar. Lite som när han går på ny diss-runda på skivans första singel och pikar Moby.
Likväl brister det musikaliskt när skivan, som han delvis producerar själv, förfaller till samma tradiga g-funk som Snoop Dogg lallat till hur länge som helst. Studiokörsångerskorna låter alltför välslipade och är faktiskt ett av de inslag som framträder som riktigt risigt producerade.
Eminems tydlighet räcker inte så långt, det krävs låtar också. [I]Cleanin' Out My Closet[/I] är ett öppet brev till Eminems mamma. Den och ytterligare en handfull spår vinner liksom förra skivans [I]Stan[/I] i öppenhet, även om det här egentligen inte finns något som berör riktigt på samma vis. Knäppaste tryckaren är [I]Hailie's Song[/I], en vek N'Sync-inspirerad rap-ballad där Eminem bara orkar smörsjunga några takter innan han byter till hejaklackskrål.
Lite i efterhand har jag gått igång på en del av Dr Dres arbete på Eminems förra skiva. Minimalismen i jazzpianot på [I]I'll Kill You[/I] och den modsiga deckarsoundtrack-rytmen på [I]The Real Slim Shady[/I] lät inte bara ovanligt och ballt på en platinumskiva, utan bekräftade också vilket imponerande djup [I]Dr Dre[/I] har i skivbiblioteket. Haken är att merparten av alla "samplingar" spelas om igen med liveinstrument i studion, vilket i mina öron förtar lite av pondusen i originalet. Detta sker förstås också på [I]The Eminem Show[/I], även om det mest angelägna problemet idag är producentparets oräkneliga utsvävningar i heavy metal.
Skivan har även mer än en låt med musikaliska referenser till skämtcountry. Jag räknar till två, dels hela [I]Square Dance[/I] och den outhärdliga återuppståndelsen av [I]Malcolm McLarens Buffalo Gals[/I] i introt till singeln [I]Without Me[/I]. Rätt ofta låter Eminem som en elak Primus-clown, särskilt när han försöker vara riktigt arg (värst i ursinniga [I]White America[/I]; "I could be ooone of youuur kiiiiids").
Hiphops just nu enklaste succékoncept blandas och ges - samplingar med en smak av orienten, drogade stämningar från [I]Purple Pills[/I] och, förstås, Eminem i mitten. På något vis lyckas han ändå ro skutan i hamn. Han talar direkt från tabloid-sidorna, reder ut och kommenterar allt som skrivits, innan nästa skvallercykel kan ta sin början.
I ett parallelluniversum utspelar sig ett annat marknadsföringsjippo för nya [I]Star Wars[/I]-filmen. Den förra var lite för barnslig - nu kommer en ny som regissören säger är mycket mörkare, häftigare och mer vuxenanpassad, även om det fortfarande bara är samma smörja för att sälja ännu mer runt omkring-smörja. Samtidigt kommer både du, jag och alla andra att se den förr eller senare ändå.
Skivbolag:
Artist:
