Edson

Svenska indiepopare släpper skivor i parti och minut. De flesta skulle ha mått bra av vänta något år för att utveckla en egen identitet innan det var dags för fullängdsdebuten. Alltför ofta skapar banden bara en tredjehandskopia av dem man älskar, och låter som nya engelska indieband som själva försöker kopiera sina förebilder (vilka har varit, i kronologisk ordning; Joy Division, Cure, Smiths, Sundays, amerikanska undantaget Dinosaur Jr, Stone Roses, Belle & Sebastian, Radiohead, Coldplay). Inflationen i indiepop gör att de flesta tvekar både en och två gånger innan man betalar för ett okänt namns platta. Men ibland lyckas någon skapa ett personligare anslag som lyser igenom influenserna. Edson och Lasse Lindh är två exempel på det. Ingen av dem lyckas frigöra sig från förebilderna, men båda har en egen identitet. Lasse Lindh är egentligen inte en debutant, men vill själv räkna sig till den kategorin eftersom han vill inte kännas vid sin skiva [I]Bra[/I] från 1998. Det är klokt av honom. Visserligen har han långt kvar innan han frigör sig från Travis och annan pop av den typen som annars har en tendens att vara en angelägenhet för enbart engelsmän. Men hans veka röst och försiktiga pop där gitarren har sällskap av piano och försiktig synth börjar hitta en egen ton. Låtmaterialet är minst lika starkt som förebildernas, och ljudet är fräscht och rymligt. [I]You Wake Up At Sea Tac[/I] är riktigt trevlig, och den som har överseende med det anskrämliga omslaget har en trevlig stund framför sig. Kanske början på något stort. Hade Edson varit engelsmän hade de träffats på konstskola och hamnat på omslaget till NME som veckans smak. Edson räknar upp samma referenser som Lasse Lindh, och kompletterar med Belle & Sebastian. Sätt en tia på att de dessutom lyssnat mycket på Momus och Pulp, och ibland på Suede på låg volym. Två år efter bildandet kommer Edsons debut, och bandet har hunnit med en EP och många spelningar på vägen. Det har hunnit växa fram en mognad som gör att deras skiva inte bara är en karbonkopia som fascinerar deras närmaste vänner, utan borde vara en angelägenhet för betydligt fler. Pelle Karlberg har en egensinnig röst som hanterar de ibland väl pretentiösa texterna på ett teatraliskt och självsäkert sätt. [I]Unwind With Edson[/I] är på gränsen till sensationell med en radda självklara popmelodier, där inledande [I]Birth! School! Dole! Angst![/I] är det största utropstecknet med ett fransk dragspel i den självhäftande refrängen. De omedelbara refrängerna dyker upp i så gott som varje låt, och [I]Save Me From Myself[/I] är alldeles förträfflig. Lasse Lindh och ännu mer Edson visar att popälskaren fortfarande har anledning att provlyssna okända svenska namn i skivaffären.