När jag intervjuade Gustav Ejstes för fem år sedan skrattade han när jag föreslog att han borde skriva den svenska nationalsången och turnera med Toto. Jag skrattade också minns jag, och ingen vågade nog gissa magnituden av Dungens nationella och internationella genomslagskraft. Att med gitarr, flöjt och en naturromantik större än Thoreau och Farväl Falkenberg möta en cynisk och ironisk indiesamtid där alla gick omkring och väntade på Broder Daniels Cruel town får nog beskrivas som… modigt. Nu vet vi hur det gick. Han blev inte bara populär, han blev ensamt ansvarig för att sysselsättningen leka med pinnar i skogen blev mer hippt än Vincent Gallo. Det är nog svårt för många verksamma i de svenska ankdammarna att förstå att de hippaste svenskarna utomlands inte bär Klaxonstyg och stora glasögon, utan heter Dungen och The Ark. Det kan ge Gustav en The Strokesbehandling när han nu är tillbaka med sin tredje skiva Tio bitar. Fortfarande med samma psykedeliska frenesi och nonchalanta vardagsfraser. Dungen är 2007 fortfarande en magisk naturkraftSkivbolag:
Artist:
