Förra årets bästa skiva hette [I]Boy In Da Corner[/I]. För många kom den från ingenstans. En ny engelsk hiphop -- grime -- och en MC som mosade konkurrensen. En engelsk Jay-Z, Tupac eller Nas. En sån som kommer fram var tionde år. När han hämtade Mercury-priset hade Dizzee Rascal på sig en XXXXL-tee med en stor bild av sig själv och jag fattade inte vad han skulle göra sen.
Här finns plats för en mening om "det svåra andra albumet", men [I]Showtime[/I] kom så snabbt att ingen hann tänka efter. Inte vi, inte Dizzee. Ett år efter [I]Boy In Da Corner[/I] är det bara mer av samma sak -- men större, snabbare och sjukt nog lite bättre.
[I]Showtime[/I] är tycksyndommigjagärkänd-skivan, precis samma snyftande som Jay-Z gjort till en konstform. Ibland är det svårt att upptäcka själva gnället under allt skryt, men det finns där. Hade det inte gjort det så fanns det ingen anledning att skryta heller -- både Jay-Z och Dizzee använder sin självmedvetenhet som ett skydd mot omvärlden. Men det utanför blir också en anledning att vara ännu bättre. Jay-Z:s bråk med Nas ledde till [I]Blueprint[/I], på [I]Showtime[/I] använder Dizzee lite lösa rykten som det sista trappsteget mot den bästa engelska hiphopskivan någonsin. Om det inte finns någon eller något att slåss med på ens egen nivå får man pumpa upp verkligheten till väderkvarnar att banka ner. När Dizzee väser om att döda alla som inte gillar honom i [I]Respect Me[/I] är det inte bara överdrivet, jag kom precis på att det kanske är skivans bästa låt.
Själva låten [I]Showtime[/I] är historien om Dizzees första skivspelare och raves, en gång till. Det finns också klubblåtar ([I]Learn[/I]), inspirationslåtar för ghettot ([I]Get By[/I]) och pop-grime ([I]Dream[/I], [I]Girls[/I]), ibland allt på samma gång (singeln [I]Stand Up Tall[/I]). Men nu alltså med extra allt. Nickningarna till Dizzees favoritrappare går dubbelt så fort, ofta är det bara en betoning här och där. Varje lån blir som när Dizzee freestylade över "Tipsy"-beatet på sin senaste turné. Man hör något man känner igen men hinner inte registrera det som något annat än Dizzees eget eftersom han redan är långt inne i nästa vers.
Det blir ofta så med [I]Showtime[/I], att man glömmer bort bakgrunden för verserna. Det är när man vänjer sig vid att ta in allt på en gång som skivan blir mindre mätbar. Vi hade precis bestämt att det här är lite bättre än förra gången -- Dizzee har blivit en lite bättre rappare -- när vi märker att han flyter omkring över någon slags mikrohouse-loop med överstyrd bas.
Det fina med grime som genre är att den, trots allt, faktiskt fortfarande håller på att hända. Vi trodde vi kunde det, hade för länge sen slut på metaforer för att beskriva en ny Wiley-riddim, och så kommer [I]Graftin[/I], [I]Respect Me[/I] och [I]Knock, Knock[/I] på en och samma skiva.
Jag kan inte tänka mig någon annan MC än Dizzee göra pophits av instrumentaler som dem, men om några veckor är det mycket möjligt att du går och nynnar på vad som från början lät som en loopad dammsugare. Det är inte bara fint, utan precis vad man vill ha från hiphop. Tänk dig att Jay-Z släppte [I]Blueprint[/I] ett år efter [I]Reasonable Doubt[/I] och att du inte förstod var ljuden kom ifrån. Eller nåt.
Skivbolag:
Artist:
