Depeche Mode – Spirit

Sara Berg 00:00 18 Mar 2017

Det är både sorgligt och sant, men ibland finns det faktiskt ett bäst före-datum på artister. Jag tänker på New Order och Morrissey, till exempel. Med David Bowie var det en annan sak, han lyckades återuppfinna sig själv hela tiden utan att tappa det som var han. När jag nu lyssnar på Depeche Modes senaste skiva, hittar jag mycket av det som bandet alltid har stått för. Givetvis David Gahans mörka, mässande och karaktäristiska röst, men även det elektroniska till viss del. Däremot har de gjort samma misstag som New Order och rört sig från synten och mot rocken, istället för att göra det de gör bäst och laborera mer med det digitala. You Move är något som skulle kunna höra hemma bredvid Rolling Stones Satisfaction trots att den även för tankarna till Personal Jesus, medan So Much Love närmar sig shoegaze. Scum lyckas bättre med sina Skunk Anansie-vibbar tillsammans med Eternal med sitt franska bar-chanson-manér. Mest intressanta är dock de fem sista, till största delen instrumentala remix-spåren, där soundet plötsligt är både minimaltechnosnyggt och svartklubbssamtida. En skiva helt i den stilen hade kunnat bli en liten undergroundhit.

Skivbolag: 
Artist: 
2 Visa kommentarer (2)

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

Nicole Atkins - Goodnight Rhonda Lee

För 10 år sedan stod Nicole Atkins på tröskeln till något stort. Hennes Sverigeinspelade album Neptune City hade gjort henne högprioriterad på Det Stora Skivbolaget, och vi som njöt hennes showcasespelning i Stockholm anade att vi bevittnade något stort, vackert och långvarigt.

Nine Inch Nails - Add Violence

I det andra av tre planerade EP-släpp överraskar Trent Reznor och Atticus Ross med vänlig synthpop i Less Than och en än mer insmickrande ballad i The Lovers. Men när det så småningom är dags för den nästan 12 minuter långa, suggestivt repetitiva och stenhårt konfrontativa avslutningen The Background World, alltmer skruvad och förvriden för varje minut, är oordningen återställd.

Lana Del Rey - Lust For Life

Förlåt, men jag finner Lana Del Rey så fruktansvärt ointressant. Missförstå mig inte, jag förstår att ledsna plutiga läppar och släpande röst säljer skivor, men det är så många lager melankolisk image över allt hon gör att jag har svårt att se igenom dem och ge musiken någon ärlig chans. Fortsatt nostalgisk över en tid hon aldrig upplevt flirtar Del Rey med klassisk americana. Det är gamla bilar, svartvita bilder och en glamorös tragisk estetik som genomsyrar allt hon rör vid - men för mig känns det bara kalkylerat och krystat. 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!