Dennis Wilson - Pacific Ocean blue - Legacy edition

1976 la Dennis Wilson ifrån sig trumstockar, surfbräda och rakblad/spegel för att snor ihop ett perfekt västkustalbum. Detta har hänt: Bröder misshandlas av sin far, som tvingar de matt bilda surfband. Storebror Brian blir knäpp, klär sig i brandhjälm och flyttar in i en sandlåda, där han komponerar geniala tonårssymfonier som han sedan putsar på utan att våga låta någon höra. Lillebror Carl håller sig undan sin far och verkar klara sig hyfsat, sjunger fint och försörjer sig på att dra varv efter varv runt världen med det urvattnade surfbandet. Mellanbror Dennis med skenande ADHD lever ett hedonistiskt playboyliv bestående av surfande, droger, små filmroller och minst sagt tveksamt umgänge med bland andra Charles Manson.
Men så plötsligt 1976 lägger Dennis Wilson ifrån sig trumstockar, surfbräda och rakblad/spegel och snor ihop ett perfekt västkustalbum på egen hand, och där måste vi stanna upp. Skivan är överfull av solskenssånger laddade med just sådana harmonier och sådan subtil ångest som världen inte längre vågade förvänta sig från klanen Wilson, och när den nu släpps igen gör Dennis Wilson åter vår sommar. Hans uppenbara koncentrationssvårigheter och korta arbetsminne - Dreamer till exempel slutar som en helt annan låt än den började - innebär ett mångfacetterat kreativt flöde där textflöde och arrangemang samtidigt är löjligt banala och djupt komplexa. Den sköra skönheten, för att inte tala om skrubbsåren i Dennis röst, väcker omedelbara moderskänslor hos varje lyssnare, oberoende av kön.
Två år senare spelade han en uppföljare som aldrig släpptes, och när nu Bambu i sin helhet finns bland deluxeutgåvans bonusmaterial är det uppenbart varför. Vid det laget snurrade den negativa livsspiralen alldeles för fort, och även de mest tålmodiga uppstyrarna hade fått nog. Ytterligare några år senare blev hans livsstil till hans dödssätt. Inget av det förtar Pacific Ocean blues mästerliga kvaliteter.