När Deerhoof är som sämst, som i surfiga Plastic Thrills och grabbiga That Ain't No Life for Me låter de som en rätt trist blandning mellan skatepunk, grunge och röjig rock. De spåren är lite för många på den här skivan. När de är bra, som i Acceptance Speech, är de istället charmigt girly och skramliga samtidigt. En del spår låter som konstprojekt, till exempel Kafe Mania! där sångaren Satomi Matsuzaki i princip räknar upp olika sorters kaffe till riffig elgitarr. Jag känner spontant att bandet behöver bli mer av Satomi och mindre av de andra.
Skivbolag:
Artist:
