Skeppet Deep Purple förliste för länge sedan, och nu har vraket kraftig slagsida. Råttorna har lämnat skeppet i en strid ström, efter Richie Blackmore har Jon Lord nu lagt beslag på den sista livbåten under förevändningen att han vill satsa på klassisk musik istället.
Så vad gör kapten Ian Gillan? Tja, han är ju inte känd för att tänka igenom vilka långsiktiga effekter hans beslut får, genom [I]Child in Time[/I] måste han till exempel hållas personligt ansvarig för varje gällt wailande pudelsångare efter 1970. Han kanske inte alltid är så uppmärksam - skivans titel ska ha beslutats genom att någon föreslog det på skoj, och Ian Gillan sa ja eftersom han satt och tänkte på något annat och inte lyssnade ordentligt.
Men han agerar resolut. Först knåpar han ihop några hårdrockballader enligt den grundmodell som Desmond Child byggde låt efter låt åt Alice Cooper och Aerosmith efter på 80-talet. Sedan misstar han Spinal Tap för ett seriöst band och snor både taffliga taktbyten och skrattretande försök till autentisk blues rakt av.
Till slut skickar ner han ner Richie Blackmores okänsliga ekvilibristersättare Steve Morse i kölsvinet för att ta några kraftiga tag med yxan strax under vattenlinjen, innan han sjunker ner på däck och klagar; "I'm so misunderstood".
[I]Bananas[/I] är en skiva enbart för den som uppskattar lyteskomik.
Skivbolag:
Artist:
